Utveckling

Medel, mål och mening

Jag funderar på vad som fyller våra liv med mening. I dagens samhälle och bland många människor så har jag noterat att det verkar finnas 2 övertygelser och drivkrafter som står ut bland andra:

  1. Pengar är ett mål, inte ett medel.
  2. Hur vi villkorar vår lycka kring materiella resurser.

Jag upptäckte en märklig naturlag när jag gick från student till löneanställd. Jag ökade min månadsbudget och nettointäkt med ungefär 3-4 gånger så mycket. Jag fick inte mer pengar över för det, helt plötsligt hade jag skaffat mig andra utgifter än vad jag hade haft förut. Jag kan med handen på hjärtat säga att det var en fascinerande frihet att helt plötsligt kunna köpa saker med kvalité och utan att behöva prioritera och planera på samma sätt som tidigare. Utöver det kunde jag månadsspara.

Så en dag kom den, frågan till mig själv. Vad ska jag med alla pengar till om jag inte har tid att använda dem? Jag hade ”uppgraderat” mitt hem, hade undanstoppat på kontot och hade liksom kommit över den första fascinationen över att ”ha så mycket pengar!”. Vad jag saknade var möjligheten att kunna fylla och styra min tid, något jag hade uppskattat som student.

Jag tror att pengar som mål är ett mål utan meningsfullt innehåll. Anta att jag har obegränsat med pengar, jag kan då köpa vad jag vill och göra vad jag vill. Kommer det finnas något att längta till? Något att se fram emot? Vad ska jag göra med obegränsade resurser? Annat än att bygga en stor kasern, växla in pengar till 10-kronor att fylla den med och sen unna mig ett bad i dem då och då. Jag har hört att denna sedvänja startades i Ankeborg av trendsättaren Joakim von Anka.

Jag tror att mållöst samlande av saker är betungande. Att handla något ger oss en mental belöning och ett dopaminpåslag i hjärnan. Så vi är glada för stunden. Sen är vi kanske nöjda så länge tinget besitter nyhetens behag och stimulerar sinnet. Men sen då? När tinget är vardag och inte ger oss den initiala kicken.

Tankar om mening
Tankar om livet, universum och allting.

Min fundering är hur ofta vi ”villkorar” vår lycka. När jag får mer pengar kommer det bli bra! Om jag bara kunde vinna på Triss skulle livet bli lättare! När jag köpt den där tröjan så kommer jag se snygg ut! När vi har renoverat huset så kommer allt bli bra! Någonting som ligger utanför oss själva, och ofta finns på en armslängds avstånd blir alltså villkoret för att vi ska må bra och mysa i ett lyckorus.

Personligen har jag landat i uppfattningen att pengar är ett medel, aldrig ett mål. Absolut behöver jag pengar eftersom det underlättar i livet, ger mig en självständighet och gör det lättare att leva. Jag behöver göra såna saker som betala hyra, löpande räkningar och köpa mat. Jag behöver kläder på kroppen, en säng att sova i, en tallrik att äta från och den senaste boken av Stephen King.

Så gjorde jag en förändring som innebar att jag halverade min inkomst och styrde över min tid. Jag har röjt min lägenhet på saker som jag inte behöver, har för många exemplar av eller helt enkelt aldrig använt. Procentuellt ger jag mer till välgörande ändamål nu, än vad jag tidigare gjorde.

Jag blev förvånad över hur befriande det var att göra denna förändring. Hur samlandet av saker kan bli en osynlig tyngd på axlarna. Hur samlandet av pengar kan begränsa min frihet. Hur lite min lycka och välmående är beroende av dessa villkor. Hur jag är mer benägen av att dela med mig av mina resurser när jag har mindre av dem. Det blev en påminnelse om vad som fyller mitt liv med mening. Jag funderar på om det är skillnaden i att se det materiella som medel och inte ett mål i sig?

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *