Utveckling

Var jag där?

Vi lever i en tid där vi aldrig har varit så omgivna av eller lever med bilder som vi är nu. Tekniken är tillgänglig. Att fixa, trixa och lägga filter på bilderna är lätt. Det behövs inga dyra licenser till Photoshop eller specialkunskaper för enklare redigering eller manipulering av foto. Det finns i princip en kamera i fickan på varje människa i form av en mobiltelefon. Vi kan förmedla nyheter och foton så snabbt att nyheten knappt hunnit inträffa. Vi kan dokumentera varje ögonblick och dela varje sekund.

När fotot kom i mitten på 1850-talet fanns en hänförelse och en misstänksamhet. Hänförelse över att du kunde avbilda verkligheten. Misstänksamhet mot denna nymodighet som avbildade verkligheten i en tid när människor gick till en porträttmålare för att föreviga sig själva och familjen. Fotografiet var verklighetstroget på ett sätt ingen hade sett tidigare och styrdes av andra konventioner. Fotot upphävde tiden när det avbildade ett fruset ögonblick och gav minnet en hållpunkt. Länge var dessutom fotot en sanningsbärare som återgav verkligheten.

I dagens digitala värld är det lätt att manipulera bilder och människor kan göra det i allt högre utsträckning än tidigare. Tekniken har gjort fotot alltmer tillgängligt. Även om vi ger fotot viss sanningshalt än idag, så vet vi att förhålla oss kritiska till en bild. Hmm, typ så i alla fall…

”Alla” vet att modellfoton är retuscherade. Vi kan välja att beskära foton för att göra motivet ”snyggare” och ta bort saker (och personer) som vi inte finner lämpligt att visa. Vi kan ta bilder helt ur sitt sammanhang för att poängtera eller illustrera något vi vill framföra: en åsikt, en tanke, ett angrepp. Vi kan omsorgsfullt skapa bilden av våra liv som vi vill ge andra när vi väljer vilka foton vi publicerar i sociala media.

Photography has become one of the principal devices for experiencing something, for giving an appearance of participation. (Fotot har blivit en av de huvudsakliga verktygen för att uppleva något, för att ge ett intryck av deltagande.)

A photograph is both a pseudo-presence and a token of absence. (Ett foto är både en kvasi-närvaro och ett tecken på frånvaro.)

– Susan Sontag, On photography (1977)

Vi kan aktivt söka och dirigera makten över minnet och låta fotot bli ett verktyg i monumentet vi reser över oss själva. Vi använder än idag fotot som en verifikation på att vi var någonstans under ett ögonblick. Vi ger minnet en hållpunkt som vi kan hänga upp ögonblicket på och händelsen vi önskar fånga och bevara till eftervärlden. Vi skapar en historia om vårt liv, vad vi gjorde, med vilka och hur det såg ut.

Monument över mig
Monument över mig

Jag reflekterar med jämna mellanrum över hur andra använder kameran, men även hur jag själv använder kameran. Jag har funnit känslan märklig när jag kommit tillbaka från en resa och bara tagit några enstaka kort. Var jag verkligen där? Jag har bara mitt minne att förlita mig på att jag var där och vad jag gjorde. Tänk om jag glömmer bort det, är resan då ogjord? Bäst att ta ett foto till så ingen tror att jag inte var där.

Blir vi så upptagna med att uppleva livet genom kameralinsen och dokumentera vår närvaro att vi blir frånvarande? I sökandet efter motivet, vinkeln, bilden av det perfekta livet, det berömda monumentet… glömmer vi bort att befinna oss i verkligheten?

Jag har noterat att när jag har med mig systemkameran så blir jag genast mer fokuserad på att ”se motiv” överallt. Fundera på hur jag ska porträttera födelsedagskalaset. Leta efter en bra vinkel som speglar interiören. Vänta på en lucka i turistströmmen så jag får en bild som om bara jag var där. Ta många foton för att inte riskera att missa något. Oj, 300 bilder från resan… Hmm, jag ska sätta mig och sortera dem på hårddisken en regnig dag. Nån gång, men inte nu.

Jag pratade med en person som hade med sig en analog engångskamera på en resa. Först trodde jag att hon inte kunde med den ”nya digitala tekniken”. Hon berättade för mig att det var ett medvetet val då hon tog kort med större eftertanke och omsorg. Antalet kort var begränsade till 24 eller 36. Korten blev vad det blev av ögonblicket. När de framkallade fotona kom på posten återupplevde hon resan och antalet kort var i en hanterbar mängd. Men främst upplevde hon resan då den pågick, genom att själv vara närvarande i den.

Jag tror hon var något på spåret.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *