Utveckling

Det var annorlunda förr

Insikten slog mig att jag blivit nostalgisk. Det var en tanke om hur det var på den tiden jag bodde i Beijing. Läsåret 2004-2005 var jag utbytesstudent och pluggade kinesiska vid ett av universiteten i stan, tillsammans med några andra kompisar från Lunds universitet. Jag var 23-24 år då och det känns både som eoner sen och som det var igår.

Jag har besökt staden regelbunden sedan dess, men den här gången slår nostalgin mig för första gången på allvar. Insikten om att staden förändras och utvecklas vare sig jag vill det eller inte. Det Beijing jag en gång tog mig runt i med några yuan på fickan och praktiserande kinesiska finns kvar i mitt minne. Det Beijing jag ser idag är fortfarande både sig likt och olikt.

Jag funderar lite på hur jag ska förhålla mig till det Beijing jag minns och det jag ser idag. Jag finner mig förstå de som längtar tillbaka till något som inte längre är, annat än ett minne blott. Samtidigt vet jag att det som varit är just historia, inte samtid och framtid. Det går inte att återuppleva historien så som den en gång var, på sin höjd går det att återskapa den genom ett samtida filter. Men det kan aldrig bli det som en gång var, eftersom det redan har passerat. Vare sig vi vill eller inte. Det är med den här tanken som jag ser vägskälet i mitt förhållningssätt.

Beijing är vad jag ser när jag kollar ut genom fönstret. Staden är vad den är i varje ögonblick som jag betraktar den och dess invånare. Sen får jag fundera på vad jag tycker om det när jag står vid vägskälet.

Den ena vägen är att bestämma mig för att jag inte längre trivs i det Beijing jag ser utanför mitt fönster. Insikten om att det som varit inte kommer tillbaka blir smärtsam. Funderingen blir då om jag ska utsätta mig för den situationen som orsakar mig smärta och ta beslutet att inte återvända till den stad som stadigt tuffat vidare och lämnat mig bakom sig.

Möte på kinesiska muren
Möte på kinesiska muren år 2001

Den andra vägen är att återigen göra vad jag en gång gjorde när jag kom till staden som student. Acceptera att staden och samhället är vad det är. Utveckling sker vare sig jag vill eller inte och kan jag acceptera det så blir Beijing återigen min stad och inte bara ett minne.

När jag betraktar min samtid här i Sverige så slås jag av att det är fler som drabbats av nostalgi. De verkar längta efter något som en gång var, under det diffusa minnet om att det var bättre förr. Jag undrar vilken väg de kommer ta. Eller kommer de envist vägra välja och stå kvar vid vägskälet och hoppas på den fysikaliska omöjligheten att historien ska kasta in handduken och gå med på att bli samtid igen.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *