Energi

Synliga framfötter

”Har du skinn på näsan eller har du visat framfötterna?” Unionen har en kampanj just nu med fokus på unga och ambitiösa personer som är i början av sin karriär. Personer som är där jag själv en gång har varit? Nyutexaminerad och så himla glad över att ha fått det första jobbet till den utbildningen jag har. För en kulturvetare med konstvetenskap som inriktning är inte platsbanken full av jobbannonser som tydligt kan kopplas till den utbildningen. Oftast är omsättningen låg för jobben är få och människor är rädda om sina anställningar. Utmaningen handlar om att få det första ”riktiga” jobbet och komma ner i den fiskskålen som arbetsmarknaden är. Nu finns det förvisso en himla massa andra saker jag är bra på och ställen där jag platsar, eftersom jag har en tvärvetenskaplig humaniorautbildning. Det är dock ett annat ämne.

Så dök det första ”riktiga” jobbet upp och jag var mer än glad, jag var överlycklig. Ett projekt som sökte en kultur- och konstvetare, halleluja! Det projektet blev mycket riktigt vägen in till en tjänst som var otroligt rolig och hade omväxlande funktioner. Jag var nog en riktig stereotypisk Wonder Woman med framfötter: en ung tjej, ambitiös, högutbildad, driven och engagerad. Rätt fina egenskaper att ta med sig till en arbetsplats egentligen, om förutsättningarna är de rätta. Är inte förutsättningarna rätt kan det bli tokigt.

”Jag gillar mitt arbete, men…” Det var en fras jag ofta hörde mig själv säga efter några år, så jag började lyssna på vad jag sade och se på mig själv utifrån. Det kallas reflektion har jag hört. Smärtsamt i den här processen var insikten om att jag gjorde något jag tyckte var roligt under om omständigheter som inte var hållbara. Så ju mer jag gjorde det jag tyckte var roligt, desto sämre mådde jag. Jag var vid medvetande nog för att ta mig ur centrifugen i tid. Visst var jag naggad i kanterna och hade nya krigsärr, men fortfarande mentalt obruten och inte en drastiskt förändrad person.

Det var en smärtsam process att komma till insikt och bryta upp. Jag hade förhandlingar med mig själv gällande vad mitt val skulle få för följder på det livet jag levde och främst vad det skulle betyda för min identitet. Förhandlingarna slutade i enighet med mig själv. Jag gjorde bokslut och gick vidare. Allra mest tacksam är jag över att jag kunde lita på mig själv och hade modet att handla för situationens bästa. I ryggsäcken har jag nu en ovärderlig samling av erfarenheter och observationer som jag tar med mig.

Jag visar mina framfötter
Jag visar mina framfötter

Jag var nyligen på en arbetsmiljökonferens med Unionen som bland annat tog upp den nya föreskriften Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4). Föreskriften kallas också ”OSA”. Jag funderar kring detta och kommer fram till 2 saker:

  1. Det är trist att vi ska behöva lagstifta för att människor, både arbetsgivare och arbetstagare, ska må bra och vara i balans.
  2. Det är bra att vi lagstiftar om det hjälper människor, både arbetsgivare och arbetstagare, att må bra och ha balans.

Kanske har jag blivit en annan stereotypisk Wonder Woman, men inte den som har en sjukskrivning på grund av utbrändhet. Ung? Tja, den frågan är relativ, men fortfarande högutbildad, driven, ambitiös, engagerad och med mina superkrafter i behåll. Jag har rätat upp mina referensramar, jag har dammat av mina värdegrunder och borta är plåstren på mina framfötter. Idag är jag en Wonder Woman som gör mitt bästa och vet att det är gott nog. Mina superkrafter använder jag till att leda energin som skapar förutsättningar för den mänskliga kapaciteten att blomstra och bidra till ett bättre samhälle.

Jag menar, hur svårt kan det vara? Jag tror helt enkelt att det går att åstadkomma om vi mår bra och befinner oss i rätt sammanhang. Så kom igen nu, det blir kul!

 

1 Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *