Utveckling

Kritiska tankar om kritiker

Jag tänkte ta tag i ämnet kritik, och inte vilken kritik som helst utan kulturkritik. Och inte vilken kulturkritik som helst, utan den kritiken som kritiker och ”kritiker” ägnar sig åt att skriva om kultur. Det är ofta en rätt kul kritik, och ibland en fullkomligt värdelös kulturkritik.

Jag har agerat som kritiker för en handfull tillställningar. Det ger mig inte någon exklusiv och särskild förståelse för HUR kritik SKA vara, eller skrivas. Min utgångspunkt om jag recenserar något är att jag börjar med att läsa på om det jag ska recensera: boken, föreställningen, utställningen och så vidare. Jag börjar med att läsa in mig på sammanhanget, som omger mitt objekt. Vad är det för historia bakom? Vad brukar artisten producera? Vilket formspråk är det frågan om? Vilken genre hör det till och så vidare.

Nu har jag lite kött på benen och är redo att ta mig an mitt objekt. Min inställning är att jag vill gilla vad jag ser, men inte under vilka förutsättningar som helst. Den uppfattningen har jag adopterat från en annan kritiker. Varför då? De flesta går väl på en utställning för att de vill, eller åtminstone är intresserade. Det känns lite knasigt om du skulle gå fast du absolut inte ville det, då kommer objektet och kritiken sannolikt att drabbas av ditt ogillande innan det fått en ärlig chans. Jag vill försöka gilla det och vara påläst så jag förstår vad det handlar om. Skulle det ändå inte gå hem, ja då är det väl bara att konstatera att JAG åtminstone tyckte att det inte var bra.

Det är här den väldigt intressanta punkten kommer in: JAG. Finns det någon ”objektiv kritik”? Nej, säger jag utan att tveka. Kritik är någons uppfattning om något, i regel en tolkning. En kritik kan innehålla en analys, vars funktion är att sakligt beskriva VAD vi ser (och inte HUR vi kan förstå och tolka det). En uppfattning som är antingen ordentligt underbyggd grundad på anledningar och argument, eller en uppfattning tagen ur rent äppelmos.

En påläst kritiker kan tala om VARFÖR den tycker att ”Beethovens femma har en ödesmättad tyngd, men ändock en sublim underton som tränger igenom i partiturens andra sats, även om den känns fadd i den första”. Fast jag behöver inte tycka att det är en bra kritiker för det. Kritikern kanske har en annan smak än mig. Jag förstår vad hen menar i kritiken av Beethovens femma, men jag tycker att den sublima undertonen trots allt är mer framträdande i partiturens första sats. En smaksak.

Ett äppelmos skriver inte annan kritik än den som grundar sig i rent tyckande, utan att vara vare sig påläst eller insatt. Äppelmoset tyckte ”Beethovens femma var rätt ösig, fast lite trög i början (och att pianisten borde ha kammat mittbena istället)”. Det är okej om äppelmoset är öppet med att det inte är en expert, bara har den här uppfattningen. Jag har redan fastslagit att kritik är tyckande och inget objektivt. Jag kanske läser den påläste kritikerns text för jag vill ha nån form av ”expertutlåtelse” (som jag inte nödvändigen behöver hålla med om). Jag kan läsa äppelmosets kritik för jag tycker det är intressant att se vad någon med en helt annan infallsvinkel tyckte.

Sen finns den tredje kategorin, som är den jag ser upp för, kan vara svår att identifiera och är allra mest ointressant att läsa. Det är den oförståeliga expertkritikern/”äppelmoskritikern”, ett kritiskt symtom för denna kategori av kritiker som är antingen otrygga i sin roll eller insnöade på sitt område är att:

  1. Expertkritikern pratar sitt eget högst personliga språk, 2 fackpersoner emellan, och det är egentligen inte meningen att någon, som inte innehar minst en magister i ämnet, ska kunna knäcka den hemliga koden som är recensionen.
  2. Äppelmoskritikern som tycker att det behövs lite MER av alla ord för att de ska bli en ”bättre” recension.  I sin kreativa skaparfrenesi tappar de ofta tråden i vad recension faktiskt är tänkt att handla om och det blir en ord-äppelmos-sörja. Eller så vill de inte erkänna att de är en äppelmoskritiker som skriver och försöker dölja det genom att stoppa in en massa ord vars betydelse de just googlat fram, för att övertyga läsarna om att det är du som minsann är äppelmos om du inte förstår kulturkritik!

Så det är när jag stöter på den här kategorin expertkritiker/”äppelmoskritiker” som jag kan få veta att X uppträtt som en ”flamboyant ICA-Jerry” (en god vän till mig blev recenserad med just den frasen). Då skrynklar sig mina ögonbryn och jag undrar vad det egentligen innebär… en person som är älskad av alla för sin varma charm och dramatiska personlighet? Eller bara något som lät som ett bra ”expertutlåtande” i skrivande äppelmos-stund?

Kul kritik kanske, men värdelös kulturkritik. Frågan återstår. Blev det en vettig kritik av kritiker, trots att jag känner äpplemoset sippra ur öronen? Kritiska tankar kräver sin tankekraft, så jag får återhämta mig med ”Utskitet äppelmosblues” av Robert Broberg.

Att vara ett äpple eller äppelmos?
Att vara ett äpple eller äppelmos?

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *