Publikationer

Tankar från tomten på loftet

Vi rullar snart in i året sista månad och det är dags att börja lära sig att skriva 2017 istället för 2016. Mörkret har lagt sig som en filt över dagarna och minnet av sommaren tycks lika avlägset som en grön våg av trafikljus. Jag har svaga minnen av hur solen ser ut och knaprar D-vitamin. Jag har vant mig vid att ha mössa på mig. Jag har accepterat skitvädret. Jag ber en stilla bön om att snön inte ska komma riktigt, riktigt ännu – låt det vara cykelvänlig vinter att tag till.

När mörkret svärtar vår omgivning till den grad att det enda vi ser när vi stirrar ut genom fönstret, är en spegelbild av oss själva och tiden tickar ner till att tomten ska skrocka ”finns det några snälla barn här” följt av raketer och klockar som ringer in och smäller av årets nya start, ja då kommer tankarna.

Tomten är vaken
Tomten är vaken

December är en tid av avslut. Vi glöggmyser, går på julavslutningar, svettas över bokslut, skickar torpeder för att driva in viktiga papper, hjälper handeln att slå köprekord, öppnar kalenderluckor för att räkna ner till dopparedan och umgås med familj och släkt på gott och ont.

Själv tänkte jag likt Charles Dickens julspöken ägna mina tankar åt det som varit, det som är och det som framtiden kan tänkas slänga i mitt knä. Under kommande söndagsinlägg kommer ni kunna läsa en dikt som på ett eller annat sätt manar till eller väcker tankar.

Först ur är Viktor Rydberg (1828-1895) med Tomten. En dikt vars första vers de flesta känner till, men som följer den vakne tomten i 10 verser till. Rydberg själv var historiker och tidningsman, filosof och grubblare. Han började sin bana som populärförfattare och kan ses som den siste romantikern i den svenska traditionen och en tidig samhällskritiker. Rydberg började sent att skriva poesi och kan ses som en idédiktare vars tankar fick en del uppmärksamhet. Tomten publicerades ursprungligen i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *