Inspiration

Vuxna människor?

I filmen Vuxna Människor (1999) av och med Felix Herngren och Fredrik Lindström, så låter huvudpersonen Frank Philgren (Herngren) sig jagas av ett hjärnspöke: att någon en dag ska komma knacka på hans dörr, peka på honom med att anklagande finger och säga ”du är inte vuxen”. Bluffen är avslöjad, han har ingeting att säga till sitt försvar… att han är vuxen är bara något som folk tror och än har inget kommit på sanningen om honom.

När blir du egentligen vuxen? När blir du egentligen någoting överhuvudtaget? Är det när du får ut examensdiplomet? Förlorat oskulden? Tagit körkortet? Fått ett jobb? Skaffat barn? Sålt en tavla? Vunnit en darttävling? Gått en kompetensutveckling?

Jag och min gode vän M satt en gång och diskuterade ett projekt som utmynnade i en utställning i Motala konsthall. Planer smiddes, tankar ventilerades och en tjusig projektbeskrivning började stolpas upp. Någonstans under samtalet stannade vi upp, flinade och ställde oss frågan vad f*n tror vi att det är vi sysslar med… När vi kollade på resultatet av vårt kreativa möte, såg det ju trots allt ut som vi visste vad vi höll på med. Men Franks lilla hjärnspöke hemsökte oss ett ögonblick med den där tanken att om någon slet upp dörren, pekade på oss med ett anklagande finger och sa ”Ha! Vad tror ni att ni sysslar med egentligen?!”… Då hade vi generat stängt av datorn, dragit ur sladden till projektorn, suddat bokstäverna på whiteboardtavlan, packat väskorna och gått utan ett ord till vårt försvar. Ja vad tror vi att vi sysslar vi med egentligen?!

Hjärnspöket försvann lika fort som det dök upp och jag och M tittade på varandra. Vi konstaterande att vi inte skulle stanna upp och tänka för mycket. Ibland ska en bara spänna fast bältet och köra. För det fina är att om vi tror på att vi vet vad vi håller på med, så ser andra människor det och tror också att vi vet vad vi håller på med. Och om andra människor tror att vi vet vad vi håller på, så gör vi sannolikt något bra. Gör vi något bra, så vet vi nog vad vi håller på med (även om vi ibland glömmer bort att komma ihåg att vi vet vad vi gör).

För vad är egentligen kriterierna för att betraktas som vuxen eller som konstnär till exempel? Att jag har barn? Jag har målat en tavla? Jag äger en Volvo? Jag har ställt ut? Jag pensionssparar? Jag drar mitt ICA-kort? Jag kan försörja mig på mitt konstnärskap? Om jag skulle börja knacka folk på axeln och med ett anklagande finger utbrista att ”du är minsann inte den du utger dig för att vara?!” Hur många skulle då säga ”ja, du har rätt, jag bara tror att jag vet vad jag håller på med och du är den första som ifrågasätter mig”.

Vuxna människor?
Vuxna människor?

Hur många skulle slå bort mitt finger, rynka ögonbrynen och kontra med att lyfta sitt eget finger utbristandes: ”du, jag vet precis vad jag håller på med, kom inte här och tro något annat!”? Då skulle jag förbluffad sänka mitt finger och svara: ”Ja, det verkar minsann som det, för någon verkar veta vad den håller på med, måste ju vara något på spåren”.

Observera att det dock kan vara bra att ha en kontrollfråga för att bekräfta att människan inte bara tror hen är bra på något, utan faktiskt är det. En del tror de vet vad de håller på med, trots att deras handlingar och resultatet av handlingarna talar emot dem. Jag tror de flesta av oss har träffat på dem.

Det har för övrigt dragit igång ett arvsfondsprojekt i Hallsberg på Aniara, tillsammans med Stiftelsen Activa och ABF. Projektet filosoferar just kring och arbetar med frågan ”Vem har rätt att kalla sig konstnär?”.

Besök projektet Vem har rätt att kalla sig konstnär?

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *