Publikationer

Snö och tö

En sak vet vi med säkerhet, från den dagen vi föds börjar vi processen att en gång dö. Kanske inte en så munter tanke när mörkret ligger över oss, det fortfarande är 2 veckor kvar till vintersolståndet 21 december och ve-och-fasa-rapposteringarna aldrig tycks ta slut. Döden alltså, ett av de en naturligaste delarna av livet, som ALLA möter och något som händer någon i just detta ögonblick.

Men är det slutet på allt eller början på något nytt? Får du upp kortet föreställandes Döden i en tarotlek brukar det snarare betyda om en förändring. En situation eller ett tillstånd upphör att vara, för att bli något annat. Glaset som nyss var fullt är nu tomt, kanske redo att fyllas med något annat.

Vintern har lånat John Blunds sandpåse och grusat ögonen på alla ståndare, pistiller och gräsrötter som likt Julia Capulet dött en skendöd. Nedbäddade under ett pudersnö (tills mildvädret slår till igen), för att likt fågel Fenix resa sig upp i världen igen när ljudet av takdropp ackompanjerar solens strålkastarsken.

Så vad händer egentligen när döden grusar våra ögon och vi drar en sista lättnadens suck? Det tror jag är en fråga som det finns många svar på, och det är inte utan att jag är lite nyfiken på vad som händer den dagen jag själv reser mig upp till ljudet av takdropp. Tills jag får svar på den frågan fortsätter jag att tända adventsljus och fundera över livet. universum och allting.

Tänd ett ljus och tänk
Tänd ett ljus och tänk

Erik Johan Stagnelius (1793-1823) hade en kort levnadsbana och räknas till den svenska romantiken. Han var en sjuklig man, något som kom att prägla honom både fysiskt och psykiskt. Stagnelius ägnade sig en del åt erotisk diktning, men riktade inte dikten till någon särskild person utan till ett ideal. Han var en sökare som letade efter kärlek och meningen med livet. Det ”jag” som han brukar låta tala i sin lyrik beskriver en åtrå och en oförmåga att i livet nå åtråns mål, samt den ensamhetskänsla och ångest som kommer ur detta.

I botten för hans mer mystiska åskådning finns uppfattningen att den samtida människan förlorat kunskapen som Gud, människan och naturen under äldre tider ägde. Det är bara vissa skärvor som kan hittas och i den svenska romantikens era är det bara det gudabenådade snillet som kan hitta dem. ”Till förruttnelsen” tillkom senast år 1818.

Vill du lyssna på svensk poesi har Litteraturbanken ett ljudarkiv där Horace Engdahl läser upp olika dikter. Du kan lyssna på mer av Stagnelius där, och Viktor Rydbergs ”Tomten” finns också om du vill fundera med tomten under månens tysta ban.

Till Litteraturbanken och lyssna på poesi

Men åter till Stagnelius och förruttnelsen.

TILL FÖRRUTTNELSEN

 

Förruttnelse! hasta, o älskade Brud!

Att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten af verlden, förskjuten af Gud

Blott dig till förhoppning jag äger.

Fort, smycka vår kammar — På svartklädda båren
Den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren

Skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!

Förquäf i ditt famntag min smärta.

I maskar lös tanken och känslorna opp,

i aska mitt brinnande hjerta.

 

Rik är Du, o Flicka! — i hemgift du gifver
Den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas här uppe, men lycklig jag blifver

Därnere hos dig.
Till vällustens ljufva, förtrollande qualm

Oss svartklädda brudsvenner följa.

Vår bröllopssång ringes af klockornas malm,

Och gröna gardiner oss dölja.

När stormarne ute på verldshafvet råda,
När fasor den blodade jorden bebo,
När fejderna rasa, vi slumra dock båda

I gyllene ro.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *