Utveckling

Med livet i ryggsäcken

För tillfället bor jag i ryggsäck och på en kär väns soffa i Stockholm. Det är några arbetsintensiva dagar nu i projektet och vi ska hitta deltagare. Det där med att resa är ett särskilt fenomen som ger tankar, oavsett om det är en tågresa till Stockholm eller en långflygning till Kina. Att resa är ett kulturellt fenomen i tiden och har varit i alla tider.

”The Grand Tour” var den stora bildningsresan i mitten på 1700-talet, som mer eller mindre var obligatorisk för överklassens söner. De skulle ge sig ut och se världen under cirka 2 år, i regel åtföljd av en mentor. Italien var landet som låg i fokus för denna bildningsresa och Rom var den viktigaste staden. Förutom porträtt på sig själv så efterfrågade de också ”vykort” – vedute (views). Dessa kom i 2 typer, capriccio – byggnader mixade i en fantasifull och angenäm komposition, eller naturalistiska tolkningar.

Jag var här

Det är alltid intressant att komma utanför eller röra sig inom Sveriges gränser tycker jag. Idag är världen aldrig så liten, som den nu är. Jag har rest en del och jag har tillbringat lite längre perioder på en del ställen – i regel har jag pluggat eller arbetat. Jag reser i princip alltid med syftet att göra och uppleva saker, eller jobba. I måttliga mängder dock. Jag vill också ha en rimlig chans att smälta alla intryck som en resa bort från vardagen ger.

Jag är inte den coole resenären som tar dagen som den kommer och tänker att ’för sjutton, inga problem att jag står här utan en spänn på fickan och ingen talar mitt språk, det löser sig’. Förvisso så löser det sig alltid på ett eller annat sätt, det har erfarenheterna lärt mig. Men jag är också den som blir lite nervös och känner svetten rinna längs ryggraden medan jag funderar på vad jag nu ska ta mig till. Jag är lite av en trygghetsknarkande planerare som gärna vill ha koll, även om resandet har lärt mig att ta dagen och situationen som den kommer. Samtidigt har jag en rastlös ådra i mig som tycker om att ströva åt olika håll och utmana mig själv. Den yttre resan är ett oerhört bra färdmedel till den inre resan, där nya perspektiv och självkännedom brukar vara stopp på vägen.

Att resa är att gå in i något slags undantagstillstånd. Vardagen upphör att fungera, nu gäller det bara att ta varje ögonblick som det kommer, och jag vet aldrig hur det kommer. Jag har blivit ficktjuvad, bestulen på mitt pass och fått nödpass på svenska ambassaden, nekad hemresa till Sverige (hittade inte en handling som naturligtvis dök upp så fort jag öppnade väskan, kom hem 3 dagar senare), träffat konstiga människor, träffat roliga människor, träffat gästfria människor, varit på karaokeklubb och blivit erbjuden pojkeskort, nationaldagsminglat på svenska ambassaden en alldeles för varm dag när det var mer gin än tonic i glaset, suttit dyngförkyld på hotellfrukosten med James Brown några bord bort, joggat i Roms Borghesepark när himlen öppnade sig och åskan dundrade lös, varit på derby mellan Roma – Lazio (fast fotboll inte intresserar mig) och listan kan göras mycket längre…

Mitt allra mest surrealistiska resminne var när jag följde med min kinesiska kompis som pluggade svenska vid samma universitet som jag. Vi åkte hem till hennes föräldrar i Henanprovinsen, en av de fattigaste provinserna i Kina. En dag var vi på utflykt, på väg mot det stora Shaolintemplet i Luoyang. Hennes morbror hade en sprillans ny Peugot med lädersäten som han var mycket stolt över. På väg mot vårt mål så åkte vi genom den fattiga landsbygden och lyssnade på klassisk musik. Jag hade fått hedersplatsen i framsätet.

När jag satt i den välklimatiserade bilen och blickade ut så fick jag se något som har etsat sig fast i mitt sinne. På den snustorra åkern fanns en mager och brunbränd bonde som på med sin egen mankraft slet med att plöja åkern. Plogen drog han själv över sin axel. Intrycket var svindlande. Tänk om jag bett dem stanna bilen, gått ut och gett honom en hundralapp – en skitsumma för mig, men vad han kanske tjänar på en månad – vilken skillnad skulle jag inte ha gjort? Jag tänker på det där än idag.

Att ge sig ut på resa är att låta världen förändras, den kommer aldrig bli som den en gång har varit. Men det är vad som är det fina med det hela, och jag tror jag ska byta ord där när jag tänker efter, det är inte förändring – världen upphör aldrig att vara något den inte är – den har bara blivit större och perspektiv har gett den konturer. Fast bara om du låter världen vara det och öppnar sinnet, även om du är lite nervös och har ont i magen.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *