Publikationer

Det bultande hjärtat

Där stod han nu och höll mellan sina händer någonting, som var varmt och mjukt och inrullat i en stor schal. Schalen var så pass undanviken, att han såg det lilla rynkiga ansiktet och de små vissna händerna. Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan hade lagt i famnen på honom, då fick han en stöt, så att både han och barnet skakade till. Den kom inte från någon av de andra, men om den gick från den lilla flickan över till honom eller från honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut för sig.

Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrar i branta berg.

”Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni fått hjärtklappning fördenskull?” sa barnmorskan.

”Nääj” sa Jan.

Men i samma stund begrep han var det var, som hade satt igång hjärtat på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad som hade varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa.

Ur: Kejsarn av Portugallien (1914), Selma Lagerlöf

Jan i Skrolycka upptäckte sitt bultande hjärta den dagen hans dotter Klara Gulla lades i hans famn. Fram till den dagen hade han varit en levande död. Det är ett så otroligt vackert stycke som väcker rörelse i mitt bröst likaväl. Någonstans så förstår jag vet det är som händer Jan.

Uppvaknandet ur dvalan som rör om och ger världen en annorlunda färg och en ny doft. Det är ett förunderligt ting när det händer, och något vi ska njuta av och vårda ömt så länge vi kan. Ibland glömmer vi bort att veta att vi lever.

Ibland undrar vi varför vi lever, eller hur vi ska leva, när någon annans hjärta har slutat slå. Då är samma hjärta som gav oss så förunderliga känslor istället ett värkande sår av tomhet och saknad. Det bultande hjärtat fattas mig.

Julen är en sällsam tid, och en tid som är oerhört känslomässigt laddad. Både på gott och på ont. Jag tänker på alla de som likt Jan i Skrolycka har upptäckt sitt bultande hjärta, och jag tänker på alla de som saknar ett bultande hjärta. Ni är riktiga människor och detta inlägg är tillägnat er.

Det bultande hjärtat

Med hopp om att julefriden ska nå även dig.

God jul!

//Kerstin

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *