Utveckling

Vem vet mest?

Jag dammade av en krönika i Dagens Industri skriven av Jan Gradvall 2011-11-04. Krönikans innehåll bekymrade mig då, och gör det fortfarande. Den tog upp ett ämne som bottnar i dagens samhällsattityd där humaniora och många av dess ämnen, främst de kopplade till kultur, inte värderas så högt. Gradvall ställde sig då frågan vad händer egentligen med bildningsarvet i Sverige?

Gravdalls krönika hämtade ett citat från musikern Tomas Andersson Wij som twittrat en kommentar gällande en bankchef i Paris som Andersson Wij just ätit lunch med. Finansvärlden i Paris drog då lott om vem som ska träffa svenska affärsmän. ”Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion”.

Gradvall kommenterade att diskussioner hela tiden förs i kulturvärlden, men har en tendens till att stanna där, när den egentligen även borde flyttas över till näringslivet. Han ställer sig frågan när kulturlösheten även får konsekvenser för affärsmöjligheter. Idag ställer jag mig frågan hur kulturlösheten inte bara påverkar våra affärsmöjligheter, utan vårt samhälle och vad vi tror oss veta om världen.

Det här är allvarliga frågor, är det ute att vara allmänbildad? Vi kan förnöjsamt skratta och rycka på axlarna åt amerikanerna när de förvirrat pekar ut Australien på en världskarta och tvärsäkert säger att där ligger Irak – dumma amerikaner, haha. Just det, de valde Trump till ny president också, ha…

Hur står vi oss själva egentligen om vi lägger ifrån oss Google, flöden och telefoner? Hur klarar du dig i ett parti Trivial Pursuit? Kan du diskutera en konstnär eller strömning? Föredrar du Strindberg eller Lagerlöf? Kan du namnge en filosof och vilka tankegångar hen stod för? Och vad gjorde Gustav Vasa egentligen mer än att åka Vasalopppet?

Fabriksgolven bor utomlands, Sverige kommer aldrig mer bli ett industriland. Idag pratar vi om Sverige som ett kunskapssamhälle. Men vad menar vi med det och hur förvaltar vi det?

Den kinesiska civilisationen är den enda av de antika civilisationerna som överlevt till modern tid. Den sista dynastin gick i graven 1911 och 1912 blev kejsardömet republik. Det finns många förklaringar till denna ståndaktighet. Det är flera faktorer som samverkat och där en faktor tros vara att Kina var en så kallad meritokrati – ämbetsmännen som tillsattes att styra och administrera landet hade fått sin position genom att studera de konfucianska klassikerna och sedan examineras. Europa då var en aristokrati där titlar gick i arv. Kineser fick alltså sitt ämbete genom sina kunskaper, inte för att du var son till den och den (även om det säkerligen kunde underlätta). Du skulle inte bara vara en god bågskytt eller kunna din historia, utan även recitera poesi.

Filosofen Konfucius, vem var han?

Vilka bakgrunder har våra ämbetsmän idag? Hur mycket kan våra ministrar om de utskott de förväntas leda och tala för? Kan vi se världen i ett brett perspektiv, eller ser vi bara den lilla låda som intresserar och rör oss? Vem vet mest och vad kan du?

Ska vi hissa röd flagg och trycka på larmet för allmänbildningen inte ska tappas bort på vägen till framtiden? Jag kan inte annat än konstatera att jag inte vet. Men att jag vet ett säkert, som Sokrates uttryckte: ”Jag vet en sak, det är att jag ingenting vet.” Den kunskapen känns betryggande när 2017 nu breder ut sig. Så varför inte ta emot det nya året med nyfikenhet, kanske lär vi oss något på köpet!

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *