Utveckling

Du fattas mig

Det här inlägget tillägnas sorgen och saknaden som uppstår när någon dör, ett ämne som aldrig går ut tiden och ständigt är lika aktuellt. När du har läst klart det här inlägget så har säkerligen en människa någonstans dragit sin sista suck och gett upp sin världsliga kropp.

Det finns många olika anledningar till att vi känner sorg, som att vi blir uppsagda, ett förhållande tar slut, gråstarr tar din syn, ett skadat knä gör att du aldrig mer kommer spela fotboll, en önskan om barn som kan inte förverkligas och mycket annat. Men det här inlägget tillägnas den sorgen vi alla har gemensamt, när en betydelsefull personer i vår närhet försvinner.

Min farmor lämnade jordelivet den här veckan. Det var efter ett långt liv och en kort tids sjukdom. Det var inga konstigheter och hon hade själv uttryckt att hon var färdig med livet. Är det kanske detta som vi kan kalla en naturlig död? Att efter långt liv känna att det räcker nu och det är dags att göra något annat.

Ett dödsfall lämnar ett vakuum, ett tomrum, ett hål i hjärtat. Det är ett hål som ska respekteras och inte förringas, samtidigt som det förr eller senare åter bör fyllas för att ingen ska göra sig illa. Sorg är inget som ska tryckas undan. Alla människor har rätt till att känna sorg, och det är nog bara en känslomässigt avskuren människa som kan gå igenom livet utan att någon gång känna sorg.

Min erfarenhet av sorg så här långt är att den beter sig olika beroende på situationen. När en människa med framtidstankar och livslust rycks från oss, då gör det ont. Personen var ju inte ”färdig”, det fanns fortfarande kapitel kvar i dagboken som skulle skrivas. När en människa är färdig med livet, har skrivit sista kapitlet och stängt sin dagbok, då vilar jag i minnen över det som varit och vem den personen var för mig.

Oavsett hur sorgen är, smärtsam eller vilsam, så låt oss sörja den tiden vi behöver innan vi börjar med att muntra upp varandra. Sorgen är vår alldeles egna som tar sig olika uttryck och behöver olika lång tid beroende på vilka vi är. Det finns inga rätt och inga fel, det finns bara vår sorg. Sorg är en process, som har olika skepnader tills den dagen vi känner att processen slut och vi landat i vad detta betyder för oss.

Min farmor när hon är 18 år

Det är lätt att våra tankar kretsar kring personen som gick bort. Men döden handlar lika mycket om de som är kvar och vars liv kommer gå vidare och måste gå vidare. Så jag tänker på vad Albus Dumbledore sa till Harry Potter:  ”Ömka inte de döda Harry. Ömka de levande…” (”Do not pity the dead Harry. Pity the living…”). Så jag tänder ett ljus, tänker och minns.

Jag tänker på en vän som lämnade jordelivet alldeles för tidigt för snart ett år sedan och hade många kapitel kvar i dagboken att skriva. Jag minns min farmor som skrivit sitt sista kapitel och gick vidare. Jag ser oss som är kvar ett tag till och fortsätter skriva nya kapitel i dagboken. Min farmors gamla plättlagg som hon gjort högar med plättar på åt mig när jag var liten, den finns nu i mitt kök redo att skapa nya minnen.

Vad innebär egentligen döden? En sak är jag säker på, det är en oundviklig förändring av ett tillstånd. Kanske är det också  början på en ny resa eller fortsättningen på samma resa?  Så till dig och mig som har haft sorg, känner sorg och en dag kommer möta sorgen ger jag oss härmed en otroligt vacker dikt om sorg av Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763).

MIN LEFNADZ LUST ÄR SKUREN AF

Min lefnadz lust är skuren af,

Och döden är min längtan,

Til dig du mörka tysta graf,

Står all min trängtan:

På jorden jag ej finner

Hvad mer min själ sit nöge bär,

Min glädie borta är;

Min tid i gråt förrinner,

Min ungdoms lust försvinner;

Jag är olykligt såld

I grymma sorgens våld.

En långsam död för ögon står,

den dock jag icke finner,

Du arma ömma hjärta!

Kan ej den bittra smärta,

Som tär dig utan mått,

Dig ge så dödligt skått,

At lifvetz trå må brista,

Och ädla Själens gnista

Sit fånge-hus må mista.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *