Inspiration

Om Shanghai och Makt

Det har blivit en kulturkonsumtionsvecka för mig. Så jag tänkte ta mig ta att fundera lite närmare över vad jag, vad jag tyckte om det och varför jag tyckte saker. Den sista frågan är den som oftast är den viktigaste och klurigaste frågan att kunna besvara. Men med lite övning så blir det lättare och lättare. Att tycka är inte svårt, att kunna redogöra varför är den större utmaningen.

Det började i tisdag då jag var med och arrangerade en kulturkonferens i Skövde med föreningen Kultur och Kvalitet samt projekt Konferensguiden. Det bjöds många intressanta samtal, föreläsare och spännande work shops. Vi avslutade konferensen med att se ett nyskrivet operaverk som är ett samarbete mellan Göteborgsoperan och ShareMusic.  Operan heter Shanghai och är möjlig att se i Skövde eller på andra orter när de ger sig ut på turné.

Efter att ha sett Shanghai klurade jag lite på vad jag tyckte om den. Den stora behållningen som jag hade av att se verket var just blandningen av skådespelare på scenen. Utifrån de sammanhangen jag befinner mig i till vardags och min tankevärld, så gillade jag den mångfald som jag såg på scenen. Jag såg i högre grad det samhället representerat på scenen som jag möter i det dagliga livet. Själva föreställningen i sig har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tyckte om. Det var en rätt sorgesam historia om hur sorgen över en förlorad person kan få dig att vilja styra andra människor. Att du sjanghaiar (lura eller tvinga människor omborg på en båtresa) människor och får dem att dansa efter din pipa.

Formspråket var vackert och abstrakt, men så pass abstrakt att jag hade svårt att greppa vad som hände ibland. Musiken var något dyster och bitvis aggressiv. Det var mycket ljud och sång som pågick samtidigt, så jag hade svårt att sortera intrycken. För att förklara det hela tar jag fram begreppet ”kognitiv dissonans”. När jag inte riktigt kan sortera och relatera till intrycket, så det skapar en frustration kan känslan bli en dissonans, det skär sig liksom inom mig. Kanske var jag något trött och på för gott humör för att kunna smälta den här dystra historian. Trots att jag hade läst synopsis, läst några recensioner och kollat på ”bakom scenerna-klipp”. Kanske behöver jag se den en gång till för att bättre greppa vad som händer på scenen. Ungefär som det är kan vara svårt att smälta Pulp Fiction och alla den parallellhandlingar som pågår i den. Kort och gott gillade jag vad jag såg, hade svårt att förstå vad som händer och ta till mig vad jag hörde.

Det andra kulturstoppet jag gjorde var på Moomsteatern och deras föreställning ”Makt : Make Malmö great again”. Jag och min vän klämde ner oss i den intima salongen med manchesterorangt tema. Ingen av oss hade valt att läsa på inför denna pjäs. Så gick ridån upp och skådespelarna intog scen för att börja filosofera över vad makt är, vem som har makt och vad som händer om vi förflyttar makten. Det var en teater med musikaliska inslag och sparsmakad dekor där kontorsrummet, eller maktens rum, fylldes av skådespelarna karaktärer. Först var jag fundersam över vad jag såg och vad de ville förmedla till mig. Sedan började jag se situationerna och fann mig dra på munnen när de tog mig till ett styrelsemöte eller vad du gör i maktens centrum när du tror att chefen inte ser.

Det fanns en värme och energi i framträdandet som inte bara förmedlades via ord, utan också via den mer subtila kroppskomiken. Det är svårt att inte dra på munnen när skådespelare som är 1,5 meter (?) lång står bredvid den som är 2 meter (?). Botten blir också dubbel när den kortare skådespelaren får makten att dominera den längre skådespelaren. Trots att den ene lätt skulle kunna vända upp och ner på den andra. Men där maktstrukturer är starkare än fysiska förutsättningar och maktstrukturer hindrar oss från att nå vår fulla potential. Trots att våra styrkor.

”Makt” i Malmö

Och kanske är just det sista något som extra intressant när skådespelarna frågar sig själva vad ”det kallas idag”, när vi pratar om funk… ja vadå? Funktionsvariation, funktionsnedsättning, handikapp, funktionsförhöjd? Föreställningen knöts ihop med att lyfta på locket till individerna och både fråga sig vad som egentligen finns under vår fasad (kanske en Doris?).  Vad verklig makt är och hur kärleken är svaret. Jag och mitt sällskap gick därifrån med ett leende på läpparna och en varmare känsla i bröstet. Ensemblen bjöd på en föreställning om makt som gjorde Malmö great again, trots en dag med kyla och regn i slutet av april.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *