Utveckling

En tanke om tid

I veckan som gick passerade jag en personlig milstolpe. Det var alltså dags att fylla år och fira födelsedag igen. Det finns vissa hållplatser på vår livslinje som brukar få oss att stanna upp och fundera över livet, universum och allting. Födelsedag och nyårsafton brukar vara såna tillfällen. Kanske för det är hållplatser som påminner oss om att tiden går – vi blir äldre i år igen och ytterligare ett år till har passerat.

Som liten så breder tiden ut sig som oändlig och ett fält fullt av möjligheter. All vår tid ligger framför oss. Vi lever och upplever saker som att börja skolan, sluta skolan, blir kära, sluta vara kära, få vårt första jobb, blir svikna av någon, blir besvikna på oss själva, gör något vi aldrig trodde vi skulle våga, får hjärtat i halsgropen och så vidare. Någonstans på vägen börjar vi märka att vi känner igen vissa situationer, har vi inte varit med om något liknande tidigare? Jomen visst, och då hände det här. Sånt som vi kallar erfarenhet. Exakt när vi börjar inse att det vi har numera upplever, har vi upplevt förut, det skiftar.

Jag insåg att jag levt så pass länge att jag hade börjat samla på mig ett försvarbart bibliotek av erfarenheter. Jag har på allvar börjat förstå vidden av begreppet nostalgi och en medvetenhet om att ingen blir yngre. Dessutom siktar jag en horisont på det där fältet av möjligheter som tidigare var oändligt. Folk kan fortfarande säga till mig att ”Du är ju fortfarande så ung!” och det är sant. Jag brukar svara ”Ja, men jag har aldrig varit så gammal som jag är nu!”, för det är också sant. Jag har inte upplevt att vara äldre än vad jag är just nu, så i relation till mig själv så är jag gammal. I relation till andra kan jag vara yngre, men  det gör mig bara tillfälligt yngre. När jag lämnar sällskapet blir jag äldre igen. Och ju yngre sällskapet är, desto mer lastgammal blir jag. På gränsen till dinosaurie?

Jag är varse att allas våra livslinjer har en startplats och sista hållplats. Var vi befinner oss på den är lite olika. Jag säger att ”Inget är beständigt, allt är föränderligt – och tur är väl det.” Med det menar jag att det finns inget som är ristat i sten eller för alltid kommer vara detsamma. Ibland kan det kännas väldigt jobbigt och ibland är det en otrolig lättnad. När vi upplever något fantastiskt kan det kännas tråkigt när vi inser att den här höjdpunkten kommer ta slut. När vi går igenom något tungt kan det vara en lättnad med vetskapen om att det jobbiga kommer gå över och försvinna.

Innan insikten om att jag blivit medveten om att tiden går (på riktig!) så trodde jag nog mer på att saker skulle vara statiska. Ungefär som att välja skola, välja utbildning, välja jobb, välja partner och så vidare, skulle vara ett val som jag gjorde, och sen skulle det liksom vara ”klart”. Ungefär som att när vi kommer till en punkt i vårt liv, då konserverar vi det. Nu har jag valt klart och behöver inte fundera på det mer, liksom. Idag ser jag att allt är dynamiskt. Jag inser att barndomens idoler, ungdomens förebilder och mina samtida favoriter blir äldre. Jag ser att nya personer kommer in i livet hos personer yngre än mig,  nästa generations idoler, förebilder och favoriter.

En livskarusell

Den här insikten har ibland fått mig att haja till. Är det skrämmande att tiden går? På ett vis kan det väl vara skrämmande när jag tror att allt alltid ska vara likadant och statiskt. Men när jag säger till mig själv att inget är beständigt och allt är föränderligt så lugnar jag ner mig. För detta är en av de få saker som vi kan vara trygga i: tiden går och det är som ska vara, och alltid har varit.

(Sen kan vi fundera på om det finns en linjär tidslinje, eller om tiden bara är ögonblick som vi staplar på varandra och vi kan gå in och ut i, genom vårt minne. En tanke värd att spara till nästa födelsedag kanske?)

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *