Utveckling

En stor stark

Begreppet ”identitet” handlar om den bild vi människor har av oss själva och vilka vi är. Det kan handla om att känna sig själv och sina egenheter – vad som gör mig glad, vad som stressar mig eller vad jag gör. Vi kan vara friluftsmänniskor, gilla KIF, vara rödvinsdrickare eller chokladälskare. Vi förhåller vår självbild till vår omgivning, ibland överensstämmer hur andra uppfattar oss med hur vi själva ser på oss. Ibland gör det inte det. Vi kan ha många olika identiteter samtidigt, som vi identifierar oss med. En del identiteter är av det mer permanenta slaget och kanske inte ändras genom hela livet eller endast ett fåtal gånger.

Jag har haft förhandlingar med mig själv en period nu eftersom jag medvetet håller på att justera min självbild så jag kan hitta en ny identitet att sträva till. Jag tränar styrkelyft idag. Det är en träningsform som jag upptäckte på grund av en fotskada som gjorde att jag inte längre kunde vara motionär i skogspåren på obestämd framtid. Så jag beslutade mig för att göra något som var nytt, kändes avsläget och lågt långt från min självbild. Jag skulle börja lyfta skrot och se om jag kunde bli stark. Jag såg mig varken som en gymmare eller en stark person.

Konceptet var enkelt, men läskigt. Jag tog mig an ett program som heter Stronglifts och bygger på 5 skivstångövningar (knäböj, bänkpress, stångrodd, axelpress och marklyft). Dessa övningar varvas i två program (A och B) som körs 3 gånger i veckan. Jag la upp målsättningar om vad jag skulle kunna lyfta och pressa i de olika övningarna. Sedan tog jag ett djupt andetag och begav mig ut i gymmet för att lära känna utrustningen och övningarna.

Jag har jobbat mycket med mitt fokus, att vara i övningen och inte bry mig om vad andra gör eller fundera på om andra bryr sig om mig. In i övningen, fokusera, spänn kroppen, lyft, pressa, dra eller vad det nu är frågan om. Över tid har jag byggt upp en grundstyrka som var min målsättning. Idag har jag kommit på att jag numera kan kalla mig själv stark utifrån olika parametrar som vilka vikter jag hanterar i förhållande till min förmodade kroppsvikt (jag väger mig inte). När jag har börjat se resultaten som ökade vikter, muskelutveckling och ökat självförtroende i vad jag kan hantera mentalt och fysiskt har det byggt upp en ny identitet och en självbild hos mig. Jag är ju stark!

Så vad händer den dagen det vi gör inte stimulerar längre? Jag känner inte lusten och motivationen längre, nu har jag kört det här programmet länge och fått resultat. Men ska jag för alltid göra det här? Av olika anledningar beslöt jag mig för att det är dags att erövra nya identiteter. Jag har alltid känt mig smidig som ett kylskåp och stel som en vandrande pinne. Människor med stor rörlighet och total kroppskontroll imponerar på mig, och det vore coolt att kunna göra chin ups (dra upp mig själv i en stång). Ojoj, jag står i min komfortzon och ser en horisont lååångt bort.

Det är en brytpunkt, ska jag åstadkomma de här sakerna så behöver jag justera hur och vad jag tränar. Förhandlingarna har pågått en tid med mig själv. För nu är det dags att lämna något säkert och tryggt. Det är dags att bygga något nytt. Efter funderingar på vad jag vill har jag landat i rörlighet, kroppsstyrka och finslipa tekniken i övningarna knäböj, bänkpress och marklyft. Kanske låter det mycket? Men det hänger ihop, fast på lite annat sätt. Jag skalar av övningarna och tankesättet för att börja om ”på nytt”. Det är dags att förändra upplägg, utförande och målsättning.

Min mentala tröskel har varit att det betyder att jag kommer få hänga av en massa viktskivor. Jag har ju liksom varit ”stark”! Känt mig lite cool som kunnat hänga på de tunga viktskivorna, böjt, pressat och lyft. Jag har erövrat en identitet som blivit min. För att erövra en ny identitet så behöver jag i det här fallet lägga den gamla åt sidan ett tag. Inte nödvändigen överge den, men jag kan inte hålla kvar det gamla när jag behöver släppa taget för att erövra det nya. Jag har verktygen för att bli stark och kunna hänga på tunga viktskivor igen om jag vill. Det är en trygghet som kan ge modet att förändra och göra något nytt.

På gymmet, Foto: Manuel Vergara

Framåt sett: har jag erövrat en ny identitet som var skrämmande och avlägsen förut, så kan jag göra det igen. Bakåt sett: jag har verktygen för att ta mig dit jag var igen, om jag vill. Oavsett om det är träning eller något helt annat våra identiteter handlar om här i livet, så är det en spännande att utmaning att fundera på vem jag är och vad jag gör idag. En rövinsdrickande styrkelyftare? Och om jag vill vara något annat, eller något mer imorgon. Bli en chokladälskande friluftsmänniska? Det som är spännande är att allt är föränderligt och kan vi se vad vi vill åstadkomma, med någon annan som inspiration eller i vårt inre, så kan vi också börja vägen till den identiteten som vi vill erövra.

Känns det läskigt att det är på detta viset? Det är för att vi står i vår komfortzon och spanar mot en horisont som säger att vi kan ta oss dit om vi vill och är beredda att göra vad som krävs. Jag tycker det är läskigt och spännande eftersom det är mitt ansvar.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *