Inspiration

Borta bra

Veckan som gick spenderade jag i Manchester. Det var en kombination av både nytta och nöje. Nytta genom torsdagens konferens med Creative Minds och nöje eftersom jag bestämt mig för att ta 3 dagar semester i staden. Det var första gången till både Storbritannien som land och Manchester som stad för mig. Att resa har jag tidigare nämnt att verkligen befinna sig i realtid och vara närvarande i varje ögonblick. Det finns liksom ingen riktig vana eller autopilot att slå på så vardagen rullar vidare. Det är momentum i varje steg.

Jag hade förberett mig genom att packa ett paraply. Väderappen visade att risk för regn fanns dagligen och jag fick snart lära mig efter samtal med lokalbor att det regnar mycket i Manchester. Om det regnar mycket i Storbritannien så regnar det typ 3 gånger mer i Manchester. Hotellet som jag bodde på hade ett regntema till och med, med piffiga väderleksymboler som schabloner på glasytor, en singing in the rain-liknande fondväg, tema blått, handtag i form av gummistövlar och konsoler under skrivbordet i form av paraply. Så jag gick runt med ett paraply i väskan hela veckan och behövde därför inte använda det. Hade jag lämnat mitt paraply på rummet så hade himlen säkerligen öppnat sig.

Jag blev full i skratt när ett av de första intrycken jag möttes av var ett Clas Ohlson (!). Jag hade strosat runt på Marker street, den stora shoppinggatan, och gått in på köpcentret Arndale för att kolla vad som fanns där. Jag tog ett foto ifall jag behövde övertyga mig eller någon annan om att jag inte hade sett i syne. Och ja, det såg ut som precis vilket Clas Ohlson som helst, bortsett från att priserna var angivna i pund och kontakterna på elgrejerna var av engelsk sort naturligtvis.

Efter att ha smält den svenska kommers-chocken blev det äldre byggnader istället när jag besökte The Shambles. Ett stycke pub-och byggnadshistoria från 1550-talet och sedan vidare till den gotiska domkyrkan/katedralen i Manchester. Jag oh:ade, ah:ade och tog fler kort på ”gargoyles” som prydde fasaden med funktionen av stuprör. Odyssén fortsatte sedan vidare genom staden, en bokaffär, Prince Albert square, Rådhuset (där jag stirrade så ihärdigt på arkitekturen i interiören att jag fick ett besökspass för att gå en våning upp och se mer), Stadsbiblioteket och China town innan jag fann mig åter vid hotellet med trötta fötter.

Jag tycker om att strosa runt i en stad och försöka komma underfund med vad det är för ett ställe. Något jag slogs väldigt snabbt av var känslan av att det var en intim stad med närhet till mycket. Byggnaderna i stadskärnan var en blandning av gammalt, tegelbyggnader från industritiden och nybyggt. Husen var inte höga, de flesta kanske 3-6 våningar. Det är något som händer med atmosfären i en stad när den inte är full med skyskrapor som tar himlen. Närheten till de platserna jag besökte förvånade mig också, Kvarteren var inte långa och det gick snabbt att ta sig mellan de olika områdena och platserna jag hade spetsat in mig på.

Något jag förvånades och förtjusades över var hur tydlig och omedelbar kontrasten var när jag klev in i ett nytt ”område”. Det märktes omedelbart när jag var i China town med gatskyltar på kinesiska och restaurangarbetare som stod och rökte på bakgatorna, och lika plötsligt som jag klev in i området och märkte skillnaden. Lika tydligt var det när jag klev över den osynliga gränsen (läs gatan) som utgjorde markören för området. Lika tydligt var det när jag besökte The Northern Quarters som är området för hipsters, new age, alternativ kultur och massa street art, eller när jag klev in i gay-området och Canal street.

Have a gay day at Canal street!

Folket var lättsamt, artiga och trevliga att prata med. Hela staden kändes som en väldigt sympatisk plats, även om jag kan tänka mig att bombdådet hade satt sina spår. Jag såg skyltar här som människor satt upp som en uppmaning om att stå enade och fortsätta älska Manchester. Jag hoppas ”the Mancunians” fortsätter göra det, för det är den enda vägen framåt som samhälle och medmänniskor.

Även England lever i intressanta tider där grundvalarna i samhället skakar. Jag åt middag med bekant, Gus, som var med och arrangerade konferensen. Vi pratade en del politik med tanke på det valet som Theresa May utlyst, i tron att hon skulle stärka greppet och få fler mandat. Istället tappade hon flertalet mandat och Labourledaren Jeremy Corbyn gick starkt framåt. Han är uttalat vänster, till skillnad från May och de konservativa Tories. Mycket hänger i den brittiska luften nu, med en regering som får bilda koalition för att styra istället för att ha ensam makt och ett förmodat utträde ur EU.

Gus och jag konstaterade att världen är ett märkligt ställe just nu. Men även om den är det, så fortsätter vi ha en positiv syn på livet. Det här kommer också vara historia en dag. Under tiden fortsätter solen att gå upp imorgon också och vi tror att allt vi gör är av betydelse för att göra samhället till ett bättre ställe. Cheers!

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *