Utveckling

Rubriken som vill få mig att klicka

Nej, det är inte rubriken till en kontaktannons med hopp om jag att ska klicka med en person. Det är snarare de rubrikerna som flimrar förbi i flöden. Vi känner igenom rubrikerna som:”Gruppen går upp scenen och se sen vad som händer 9.3 sekunder!” eller ”Efter hemsk olycka, nu varnar kocken för den dödliga kryddan som finns i allas hem!” eller ”Så gör du för att undvika börskriget!” eller ”Läs om BB-kaoset!” eller…

Listan kan göras lång med den ena sensationsrubriken efter den andra. Vi lever i ett samhälles som beter sig som en riktig drama queen idag. Allt är sensation och överdrivna ord som ropar ”Se på mig! Klicka på mig! Du behöver inte läsa min text, jag gillar dig om du gillar mig!” Tonläget är uppskruvat och ingen lever för evigt, så den som har uppmärksammats mest när den dör vinner. Spelar inte så stor roll vad vi uppmärksammas för, det viktigaste är att vi har blivit det.

System 1 tänker snabbt och reagerar. System 2 tänker och agerar. Så kan jag enkelt beskriva hjärnans sätt att hantera intryck och information. Daniel Kahneman skriver mycket mer om det i sin ”Att tänka snabbt och långsamt”. I system 1 är vi impulsiva och vår reaktioner är känslobaserade, vi svarar på mejlet eller meddelandet i affektion, utan att tänka efter. När vi lugnat ned oss tar system 2 över och vi börjar tänka logiskt och rationellt, kanske hade det varit bättre om vi hade väntat ett tag med det svaret. Jag var nog lite hård i tonen, jag hade precis bråkat med X och sen ringde Y och krånglande… Och dessutom borde jag ha tagit upp de här sakerna istället.

Jag lunchade med en vän och diskussionen böljade högt och lågt som vanligt. Min vän ondgjorde sig över att alla är politiska idioter idag. Det spelar ingen roll i vilken färg eller falang, alla är lika huvudlösa. Jag lyssnade och funderade. Då slog det mig att en anledning till att vårt samhälle idag beter sig som en drama queen med ett aldrig sinande bekräftelsebehov är just den ström av intryck och information som brusar omkring. Vi försöker förtvivlat fånga varandras uppmärksamhet för stunden, för vem har tid att planera och tänka långsiktigt?  I det här bruset har vi två alternativ:

  1. Vi krafsar på ytan – vi bryr oss (pytte)lite om mycket.
  2. Vi gräver på djupet – vi bryr oss mycket om lite.

Jag tror att för det mesta tar vi alternativ 1. Vi läser lite här och vi gillar lite där. Det tar ju ändå tid och koncentration att läsa något längre och tänka en tanke om vad vi läst. Så vi orienterar oss i samhället genom sensationsrubriker och uppskruvade ord som skriker på vår uppmärksamhet. Tonläget och ordvalen blir alltmer absurda och extrema för att dra våra blickar till oss och locka till sig vår uppmärksamhet.

Därför tror jag hela tiden vi läser om ”kaos”, ”krig”, ”skräck”, ”terror”, ”chock”, ”kris”, ”super” och så vidare. Orden får gärna användas i kombination som ”Terrorkaoset skapade chockartat krigskris!” Vi förfäras av rubriken, kanske läser inledningen av artikeln och sen ser vi något om ”Ny superknepet för att undvika skräckfällan i hemmakaoset!”. Med så mycket som händer lever vi på tå, ständigt alerta och redo att studsa från impuls till impuls.

Är det konstigt om vi nu lever i ett tidevarv med stora polariseringar, med folk som på ena sida ropar att det är svart och den folk på den andra sidan ropar att det är vitt. Vi har inte gett oss tid och eftertanke till att fundera på att det mesta snarare är 50 nyanser av grått.

En svartvit vardag i Helena Roos värld.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *