Energi

Upp och ned

”Sånt är livet, ibland går det upp och ibland går det ned.” De enkla orden fyllde mig med lättnad och fick en polett att trilla ned igen. Jag hade en dålig start på dagen och tvivlade på det mesta. Jag visste att min energi var låg idag och vad det kan göra med mina tankemönster. Jag bara inte såg dem komma först. Det var när jag läste ett mejl utan att riktigt ta in informationen utan bara fundera på alla ”tänk om” som jag insåg var jag var på väg.

Så jag gjorde vad som brukar vara min livräddare om jag utför det på rätt sätt – jag åkte och tränade lågintensivt. Jag pös ut all min frustration och mina negativa känslor under skivstången. Det var befriande och jag kände mig stark när jag pressade upp stången på en bestämd utandning. Det goda humöret och positiva tankegångar började sakta sippra in i min skalle igen.

Jag hade tagit i lite för mycket och lite för snabbt. Bland annat en jobbresa utomlands med sömnbrister och belastning av immunförsvaret tätt följt av utbildning och ”träningsläger” på en nivå som var för intensiv för mina svårflörtade binjurar. Men det är ju roligt och jag har saknat rörelseglädjen! Sen kom kvittot på kostnaden för det och söndagen var lika grå som ett skitigt avgasrör. Från känslan några dagar tidigare att allt är väl, ha tålamod och lite på kroppen så blir det här också bra, så var nu känslan att jag var på ruta ett igen. Eller vänta, ruta noll snarare…

Att känna sig lite vissen

När min bekante i träningsreceptionen frågade hur det var så gav jag honom en ärligt svar. Bättre nu efter träning, men jag var frustrerad över att jag påmindes om hur mänsklig jag är.  Då log han och svarade helt enkelt att sånt är livet. Ibland går det upp och ibland går det ned. Han sa det med sån självklar empati och vänligt leende att jag riktigt kände att det var precis det här som någon behövde påminna mig om.

Det var befriande att höra. Visst är det så, att det går upp och det går ner. Två steg fram och ett bak. Det här var ett steg bak, men jag tänker låta det stanna vid det. Jag kände plötsligt hur jag hittade den där kärnan av lugn igen inombords. Den där kärnan av lugn som jag arbetat hårt för att återerövra och värderar högt. Ibland upp och ibland ned, ibland framåt och ibland bakåt. Men himlen trillade inte ned över mitt huvud och jag kunde docka in i mitt inre lugn igen.

Det regnade några skrämda droppar när jag hoppade på cykeln för att trampa hem, men det spelade liksom ingen roll. Vi borde ju snarare vara tacksamma för varenda droppe som trillar ner i backen och fyller på grundvattennivån.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *