Utveckling

Tillåtelse att njuta nuet

Jag har dragits med ett prestationskomplex. Jag har funderat och tvivlat mycket i mina dagar på om det jag har gjort har räckt till. Idag vet jag att allt jag kan göra är mitt bästa, ingen kan göra mer än sitt allra bästa. Innan jag förstod det och bara siktade mot perfektion som det enda giltiga resultatet, så kunde tvivlet på min egen förmåga att hantera uppgiften lägga sig som en våt filt över mig. Tanken slog mig, att när den där våta filten av tvivel på om det jag gjorde var gott nog, lade sig över mig så kunde den våta filten verkligen lamslå min tillvaro på något vis.

Det var inte så att jag satt och stirrade in i väggen, men när den våta filten lade sig över mig så fick jag tunnelseende. När filten var extra tung och tvivlet hade slagit sina klor i mig så kunde det ibland bli så att jag inte ”fick” göra något som kunde skänka glädje, ro eller avbrott. Nästan som ett självskadebeteende, eller åtminstone självsabbotage-beteende. Om jag våndades inför eller under en uppgift, så skulle jag likt Askungen inte heller unna mig någon vila utan vara redo att ila och stå på givakt tills uppgiften var löst och tankenöten knäckt.

Jag har en pågående arbetstopp just nu och då skalar jag bort mycket sociala aktiviteter. Det är för att spara på energin så det finns fokus till det som behövs, inte så konstigt egentligen. Men numera bokar jag inte heller av ”allt”. Jag har också lärt mig vikten av att koppla av och koppla bort. För att lösa uppgifter, behålla fokus och vara trygg i min egen förmåga så behöver jag släppa det som pågår och gå in i något helt annat. Det är ett sätt att behålla perspektiv på livet, universum och allting.

Jag hade en konsert med Nick Cave inbokad i veckan. Den var öronmärkt sedan länge och var även en födelsedagspresent till min käre kusin. Jag hade en härlig kväll i sällskap av käre kusin C och det var en minnesvärd konsert med Cave. Jag förundrades över hur han hade publiken i sin hand, som en predikande präst över publiken med händer som sträckte sig efter hans ord. Det var en kväll med lika mycket visuell som audioell show. Jag sjöng med i några av mina favoritlåtar och jag log med hela ansiktet när jag klappade med i ”The Weeping Song” som Cave dirigerade. Jag njöt varje ögonblick och befann mig där i stunden, inte med tankarna vandrande någon annanstans. 

Detta lustiga självskade/sabbotage-beteende är jag inte ensam om att ha, eller ha haft. Jag pratade med en vän som har en milstolpe i livet som hen ser fram emot. Hen räknar ner dagarna som mest är en transportsträcka nu, tills milstopen kommer. Hen har haft en enorm personlig utveckling sedan jag lärde känna personen och jag blev glad för personens skull när hen berättade om en skiftning i sitt tankesätt.

Den här helgen hade hen gjort en utflykt. Hen hade tillåtit sig själv att göra något roligt, trots att det är många dagar kvar innan hen når milstolpen. För ett eller några år sedan hade det aldrig gått. Då hade hen varit övertygad om att hen inte hade kunnat göra en sån sak, eller att hen inte var värd att få göra något roligt förrän allt var perfekt.

Tänk vilka beteenden och idéer vi kan skapa hos oss själva! Att vi inte skulle få vara värda eller kunna tillåta oss att njuta av ögonblicket förrän allt är perfekt, uppgiften löst och den sista stenen på plats. Att den våta filten bara lägger sig över oss och ger oss tunnelseende, och att vi inte får unna oss det som gör gott innan vi är ute ur den tunneln. Så gott folk, vi kan sluta inreda vår omgivning med ”Carpe Diem”-uppmaningar, för varje ögonblick finns hela tiden här för oss att njuta när vi tillåter oss att göra det.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *