Energi

Lättare liv?

Imorse var jag förbi återvinningsstationen och lämnade en påse med saker. När jag gick hem igen kändes stegen lättare och själen friare, det berodde inte bara på att jag också lämnat en hög tidningar i återvinningen. Det är tillfredsställande att fasa ut saker ur hemmet. Saker som inte längre används och som jag kanske aldrig använde heller för den delen. Jag strävar efter en rotation och ett flöde i hemmet. Kommer saker in så ska saker ut. Det är en praktisk förutsättning för att ha lite luft i hemmet, eftersom jag inte bor större än jag behöver.

Jag höll på att få krupp på alla mejl och SMS som bombarderade mig inför Black Friday. Rabatter hit och dit, med uppmaningar om att köpa ditt och datt. Till slut började jag bli provocerad, så jag tog djupa andetag och fortsatte helt sonika att trycka ”delete” på allt som ramlade in utan att öppna mejl eller SMS. Det är lätt att bli kapad av tanken på att ”det är ju så billigt, så jag borde ju köpa XX eftersom jag typ tjänar på det”. Fast det gör jag ju inte om det är ett spontanköp som jag från början inte planerat av en sak som jag egentligen inte har något behov av.

Mitt förhållande till saker och grejer är tveeggat. Jag går i perioder då jag samlar på mig och köper lite mer, för att komma i perioder då jag rensar ut och frågar mig vilka behov jag och vad som bara står och dammar. Jag har blivit mer medveten om vad jag väljer att spara och varför. Det blir saker som har en särskilt betydelse för mig, ett affektionsvärde. Det kanske är något efter släktingar eller något som är köpt på en resa eller kanske en present från en person som betyder något alldeles särskilt. Jag har kommit fram till att det känns skönt att ha fria ytor och utrymmen (som jag sedan kan belamra och fylla när jag är de perioderna).

Men det har också slagit mig att för mycket saker tynger själen och sinnet. Ju mindre vi har, desto mindre har vi att förlora. Vad är det vi är rädda för att förlora? Kommer vårt förflutna att försvinna för oss om sakerna som påminner oss om det inte längre finns? Ja visst kan det vara något särskilt att hålla ett föremål i handen och le och situationen då det kom i min ägo. Föremål kan trigga vårt minnesarkiv och hjälpa oss hitta minnen vi inte visste vi hade glömt. Men föremålen definierar oss inte. Vi blir inte någon annan för att vi har vissa föremål eller inte, såvida vi inte har förlorat oss i betydelsen av saker. I den andra änden sitter min hamster. Hamstern som samlar på saker som kan vara bra att ha i framtiden, för tänk om… eller ifall att… något av alla tusen möjliga framtider skulle inträffa. Tänk vad bra den här grejen skulle vara då. Men om det inte händer så ligger den där och samlar damm, eller tar upp plats helt i onödan.

Järnpojken i Gamla Stan

Jag tänker på de som har allra minst. Kanske bara kläderna på sin kropp. Jag tänker på historier som jag ibland läser om de som förlorat allra mest, men som delar med sig allra ödmjukast. Kanske för att det inte finns någon rädsla för att förlora något när jag sträcker ut en hand och hjälper dig. Jag behöver inte vara rädd för att du ska ha begär till något som jag äger, för jag äger inget. Ju mer jag äger, desto mer har jag att skydda och desto mer upplever jag mig ha att förlora. Gör det mig räddare?

När jag tittar på klipp från USA där människor stormar gallerior för att gör fynd under ”Black Friday” så funderar jag på vem som egentligen är ägd. Vi köper saker som vi tror vi äger, men vem är egentligen ägd? De lättaste stegen finnar jag mig i alla fall ha när jag är bär med mig så lite packning som möjligt och när jag frigjort yta i mitt hem, även om ytan kommer att fyllas på igen så strävar jag efter att den ska fyllas med mindre saker. Det lackar ju trots allt till jul och det finns fler alternativ än saker vi kan ge varandra, upplevelser samlar inte damm i hyllan har jag hört 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *