Energi

Vems förväntningar?

Vi har nu gjort en vecka i 2018. Har det blivit som vi förväntat oss? Kanske för tidigt att utvärdera beroende på hur målsättningarna ser ut och vad vi förväntar oss att 2018 ska ge. Förväntningar är ett rätt intressant fenomen som vi har förhålla oss till och har i vår vardag. Vi är mer eller mindre medvetna om dem. Ibland är det våra förväntningar, ibland är det någon annans förväntningar och ibland vet nog ingen vems det är men ändå verkar de finnas där.

En förväntning handlar om att skapa en idé kring hur något ska eller borde vara. Vi kan ha förväntningar på semestern, en partner, ett arbete, en film och mycket mer. Det kan vara roligt och energigivande att ha förväntningar. Vi fantiserar om hur härligt livet kommer kännas när vi njuter solnedgången på Key West, vi känner att partnern är precis så där bra som vi hade tänkt, vi dagdrömmer om mycket bättre det nya arbetet kommer vara och vi ser fram emot nästa Star Wars-film.

När förväntningarna inte infrias blir vi ofta besvikna. Men hallå, vad är det för militärbåt som skymmer solnedgången, vad är den hen inte fattar med att ställa in disken i maskinen, varför sa ingen på jobbintervjun att vi förväntas jobba 150% på den här arbetsplatsen…men snälla, stopp, gör inga mer Star Wars-filmer, för mänsklighetens skull, nåd!

Det kan vara lätt att skapa sig en bild av hur något borde vara och hur mycket bättre eller lyckligare jag är när det är på det här viset. Fyller vi vår världsbild med förväntningar så finns det en risk att vi inte blir bra på att hantera hur världen och människorna faktiskt beter sig. Kanske blir vi arga, bittra eller bestämmer oss för att skapa en ny förväntning att se fram emot och hänga upp livet på.

Sen finns de här förväntningarna som jag funderar på vems det är. Många gånger förekommer det idéer om hur familjebildning ska se ut, hur boendet ska vara, hur mycket pengar vi borde tjäna och såna saker. Ofta är det förväntningar som är lite diffusa, vems är de egentligen? Är jag medveten om att jag tänker så här och har de idéerna om hur världen borde vara, fast den ser annorlunda ut. Är det verkligen jag som tycker och tänker så här, eller har bara jag adopterat den här typen av förväntningar utan att ha funderat på vad jag egentligen tycker eller vill ha ut i livet?

I perioder har jag funderat mycket kring de här diffusa förväntningarna, men också på mina egna förväntningar på saker och ting. Jag har börjat släppa mer och mer på förväntningar och bara ta saker som det kommer och som de är. Ju mindre förväntningar, desto mindre besvikelse upplever jag och kan uppleva en större glädje och tacksamhet i nuet. Att ha förväntningar är att leva både i det förflutna och ”framtiden” samtidigt, men inte i nuet. När vi har förväntningar lever vi i en framtid som inte är verklig och kanske aldrig kommer bli. När vi blir besvikna för att vår förväntning inte infriades. då lever vi i det förflutna och jämför med hur det borde ha varit men inte blev.

Det är en utmaning att kunna leva i ögonblicket och ta emot livet som det är. Men det är också en lättnad att kunna släppa förväntningar och följa livströmmen, då behöver vi inte bli lika förbannande, bittra, arga eller besvikna på att det inte blev som vi föreställt oss. För även om allt inte blir som vi tänkt oss så brukar det bli bra i alla fall. Eller om vi accepterar livet som det kommer till oss, kan det också bli precis som vi tänker det. Är vi ständigt närvarande i ögonblicket kan vi styra vårt liv på ett sätt som kan öppna helt nya insikter.

Så hur svårt kan det vara att släppa förväntningar och ta saker som de kommer? Jag tror att vi fixar det med lite övning och tankekraft, men jag förväntar mig inget 😉

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *