Inspiration

Snigelpost

Jag har två brevvänner. Personer jag skriver brev till, ja brev och inte mejl. Den ena växlingen är med en tidigare klasskamrat i Japan. Till juletid skickar vi paket till varandra och några handskrivna rader på kinesiska om hur livet finner oss. Jag finner det lite roligt att en med svenska som modersmål och en med japanska som modersmål brevväxlar på kinesiska. Vi möts i det språket som gjorde att vi lärde känna varandra som studenter i Kina.

Min andre brevvän är den åldrande vagabonden vars kinesiska bronsurna blev mitt sällskap under ett års tid. En bronsurna han fick som gåva i Seoul under 50-talet när staden låg i ruiner efter kriget. Jag hade lovat att efter förmåga hjälpa till att bestämma dess härkomst. Detta uppdrag blev upptakten till kortare korrespondens via vykort som nu har övergått till brev. Den åldrade vagabonden tar sig tid att undersöka situationer och ta reda på saker han inte vet något om. När OS är över verkar han ha ett projekt om att lära sig mer om konsten att odla ris i en koreanby på 1950-talet. Han funderar på om han genom detta kommer lära sig mer om de risproducerande ländernas motvilja i WTO-förhandlingar att minska sina tullar på riset.

Jag känner mig som en brevväxlande filosofi-adept. Jag tänker på hur de stora tänkarna brevväxlade med varandra och förde diskussioner, innan mejlens ögonblickliga korrespondens gjorde intåg på arenan. Långsamheten i att läsa och skriva ett längre brev. Fundera på vad den andra har skrivit. Svara, pausa, tänka och skriva lite till. Jag fick ett brev på 5 sidor med en summering av Kinas historia, med ett följebrev av mer personlig karaktär. Ett mejl i den längden, det skickar du inte till någon. Det vore nästan provocerande om det inte var efter särskild överenskommelse.

Snigelpost

Jag har författat ett svar idag. När inte omedelbart svar förväntas blir det lika mycket en dialog med mig själv som med personen i andra änden. Mitt brev blev 6 sidor långt och jag fann det lika gott att börja sätta små rubriker i svaret så det lättare gick att följa tankarna och de skiftande ämnena. På något vis var det uppfriskande att låta det ta tid och fördjupa mig i tankegångar. En skön kontrast mot allt som går fort idag och tanklösa konversationer utan responstid. Jag bjuder på en tankegång ur mitt svar till den åldrande vagabonden, ett längre svar ska få kuvert och frimärke under morgondagen.

Om charmen med snigelpost

Det är med en stilla glädje som jag emottar dina brev. Jag finner behag i något som till synes kan verka så ålderdomligt som att brevväxla via det vi idag kallar snigelpost. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det finns en charm och utrymme till eftertänksamhet i långsamhetens lov som penna och papper, eller tangentbord och skrivare, medger. Att skicka mejl har en funktion i all sin ära som inte kan underskattas, men ibland är konversationen så ögonblicklig att den tar slut innan nya tankar att förmedla har hunnit födas.

Jag fick nyligen kontakt med en vän från mina kinesiska studier i Lund (2002-2004). Hon var utbytesstudent då, från Beijing. Jag tror att den senaste gången vi träffades var i Shanghai, när jag var på genomresa med en grupp, och det kan har varit 2005. Vi strövade på The Bund och Nanjing street i armkrok, såsom goda vänner gör i Kina. Idag bor hon i staterna i USA, med två barn tillsammans med sin man. Vi har fått kontakt och bytt några mejl med hopp om att ses igen. Sen har en paus uppstått i konversationen. För hur lång tid återstår att se. Efter första glädjen och att få kontakt, så kommer livet med de långa uppehållen emellan?

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *