Utveckling

Utmana vanan

Jag har fått en temporär sambo under den kommande veckan. Han heter Cesar och är av fin börd. En rödlätt herre med ordentlig kalufs. Han gör inte mycket väsen av sig, men delar frikostigt med sig av sin kroppsbehåring. Jag kan nog tova en filt av hans fällningar innan veckan är till ända. Vi håller på att synkronisera med varandra och lära oss mer om våra livsmönster, samexistensen har under våra första 24 timmar gått hyfsat smärtfritt. Förutom när han gjorde en missbedömning i avstånd (tror jag) och drog rakt in i bokhyllan. Jag tror han skulle försöka ta sig upp på den. Ut flög böckerna på andra sidan. God morgon och börja plocka böcker. Jag hoppas det var en sån där upplevelse som han lärde sig av.

Jag var lite fundersam när jag fick frågan om jag kunde ta emot en hyresgäst. Jag är inte helt ovan vid djur. De har förekommit frekvent under uppväxten och på baksidan hos mina föräldrar finns en mindre djurkyrkogård där vi även har lagt skogsdjur till sista vilan som dragit sin sista suck på. Min första fundering var om mitt nuvarande hem skulle vara ok för en katt. Mitt boende är anpassat för en person, möjligt två med lite god vilja och samförstånd. Överlag är jag personligen tveksam till djur i stadsmiljöer, med finns utrymme och omsorg så visst.

Min andra fundersamhet kom sig av förvissningen att det kommer röra om i vardagen. Det är så bekvämt med vanor och förutsägbarhet, mitt hem, mina rutiner. Men å andra sidan är det bra att bryta vanor och inte låta vardagen gå på autopilot hela tiden. Det är när vi bryter vanor, prova något nytt och vågar sätta oss i obekväma situationer, det är då hjärnan kvicknar till och börjar skapa nya kopplingar i skallen. Vi kan inte köra på autopiloten när vi bryter ny mark. Vi blir intensivt medvetna om vår tillvaro istället när vi trampar ny mark, när saker är precis om vanligt, fast annorlunda.

Sånt kan också hända när vi är ute och reser i en ny tillvaro. Vi blir intensivt medvetna om vår tillvaro för våra sinnen är alerta hela tiden. Vi registrera nya lukter, smaker och miljöer. Därför känner vi oss levande. Vi har ett tillfälligt avbrott i vår rutin och vi har tagit hjärnan ur autopiloten. Vi känner oss levande och världen är en intensiv plats där vi är fullt närvarande.

Vi kan också känna oss levande och skapa kontraster som tar oss ur vardagens autopilot. Vi behöver inte alltid åka utomlands för att uppleva att världen är intensiv och vi lever i varje andetag. Att rucka på små rutiner i vardagen skapar också en stimulans och uppmuntrar hjärnan att aktivera sig. Ta en annan väg till arbete, prova att träna något nytt, beställ något annat till fikat, säg ja till en oväntad inbjudan eller öppna upp hemmet för någon annan.

Så jag öppnade dörren för Cesar. En katt i sina bästa år och som nu har funnit sin plats i min säng. Jag förundras över hur mycket hår en katt kan släppa och hur det under ett dygn tycks ha infiltrerat det mesta av textil. Det är långt, mjuk, elektriskt och tyckts med jämna mellanrum leta sig in i näsan på mig. Jepp, handen på hjärtat så är det störigt med katthår ”överallt”. Är jag förvånad att jag tycker det? Nej, jag anade att detta kom med dealen. Kan jag leva med det? Ja. Har det förändrat min syn på mitt hem? Ja, jag funderar på vad jag behöver kattsäkra. Vilka ytor ska jag markera att det inte är ok att vara på (åtminstone när jag är hemma). Lite ovant, lite obekvämt. Slutligen så är det bara att konstatera vad jag redan visste: hundar har ägare, katter har personal.  Men ack så nyttigt för skallen och jag har en fluffigt element som håller fötterna varma om natten och är lite charmig. 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *