Utveckling

Vårt sanna jag

Var det årets buttraste påskhare-kärring? Peppen inför årets påsk-runda var enligt säker källa stor, men när det blev skarpt läge och det var dags att gå ut, då blev det misspepp, underläppen åkte ut och mungiporna ner. Barn brukar ofta vara bra på att demonstrera sina känslor. Min systerdotter är inget undantag. Känslor som går än hit och en dit. Det gick inte att få upp mungiporna igen, trots tappra föräldraförsök. Jag log inombords och tog några kort.

För min del gör det inget om mungiporna var kvar i botten. För vems skull ska de peka uppåt? Jag tror att en bild som gestaltar ögonblicket mer som det faktiskt var sig, än såsom vi tycker något borde vara, är den vi kommer minnas bättre och skratta mer åt. För vem försöker vi redigera våra liv och varför?

Det är så lätt att skapa sig idéer om hur något borde vara. Utmaningen brukar istället vara att ta något som det kommer och acceptera situationen såsom den är. Trots att när vi skapar oss idéer om hur saker borde vara har vi en större tendens till att bli arga eller besvikna, eftersom det är svårare att styra omgivningen så den beter sig såsom den borde göra. Vad är det vi vill uppnå och vad är det vi vill visa världen?

Jag undrar hur många det är som visar sitt sanna jag, eller verkliga glimtar i vardagen och livet. Vem är det som ska se våra bitar av livet som vi strösslar med? Vilka är publiken som vi vill visa upp vårt bästa jag för? 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *