Inspiration

Själv på planeten

Imorse tog jag en omväg hem efter att ha besökt återvinningen med veckans skörd. Klockan hade inte hunnit bli åtta än, så det var bara ett fåtal bilar och personer som rörde sig ute i världen. Jag tycker det är mysigt att vara uppe när inte resten av världen är igång. Det ger en känsla av att få vara själv med världen, nästan som på en annan planet.

Jag gick förbi en skolgård med en lekpark som låg helt öde, så jag slog mig ned en stund och lät morgonsolen lysa upp mitt ansikte. Efter en stund slog jag upp ögonen och då såg jag dem. Räckena. Det fanns tre räcken i stigande höjd, såna som du kan klänga i, klättra på, göra chins i eller bara slå runt. Jag när en dröm. Det är att få kontroll över min kropp. Jag tittar på folk som håller på med kroppsviktsträning och andra aktiviter där de har full kontroll på sin kropp. Varje muskel vet precis vad den ska göra och hur de förhåller sig till varandra.

Jag har lång väg kvar, jag är bara barnet. Knappt barnet ens än gång, barn har mycket mer rörlighet än vad jag har. De har också ett naturligt rörelsemönster och stenkoll på våra grundrörelser. Sånt som kroppen glömmer bort när den inte får göra det, sen blir vi gärna lite äldre och stelare om vi inte underhåller oss själva. Men det mesta låter sig göras när vi bryter ner det i tillräckligt små steg och tar det i vår egen takt.

Så där satt jag med solen i ögonen och stirrade på räcket. Jag tittade mig omkring och konstaterade att jag fortfarande var ensam på den här planeten. Tänk om jag skulle… fast nej, inte kan väl jag… men ändå. Det är läskigt att vara upp och ned, det har jag tyckt sen jag var liten. Kanske är det för att jag har känslan av att förlora kontrollen, helt enkelt för jag inte kan kontrollera min kropp tillräckligt i rörelsen.

Men varför inte? Det lägsta räcket var så lågt att det inte skulle vara långt till backen om någon oväntad katastrof skulle inträffa och jag far i backen. Det var ju massa sand under också, så det skulle ju inte direkt göra ont. Lite dammig skulle jag bli, men det är inte livshotande. Jag gick fram till det lägsta räcket, det var strax ovanför midjan på mig. Jag tog tag och hävde mig upp, tänkte att jag kan börja med att luta mig fram och se hur det känns. Någonstans på vägen kände jag att tyngdpunkten utan återvändo närmade sig. Så jag bestämde mig för att sno runt.

Klätterapa

”Bump” sa fötterna när de fick fast mark på andra sidan och det gick en lätt stöt upp i vaderna. Nästa gång får jag träna på landningen, hälarna är inte det bästa att slå ner först. Men jag hade slagit runt, upp och ned. Jag var på väg att dra händer upp i luften i en segerviss posé, kanske skulle jag göra det igen?! Då kom en bil in på skolgården och jag insåg att jag inte längre var själv på planeten. Jag tog ett snabbt beslut om att vara nöjd med dagens bedrift och bege mig hem. Frågan är vad som händer nästa gång jag är själv på planeten och ute på promenad? I mitt stilla sinne på vägen hem såg jag i mitt inre hur jag snurrade runt räcket med stil.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *