Energi

Nära och borta

Det var Kristi himmelsfärd i veckan som gick och jag begav mig ut på resa. Jag var inte ensam, med mig som sällskap i bilen hade jag en kär vän. Tillsammans styrde vi kosan uppemot Dalarna för att besöka en annan kär vän och hans sista viloplats. Det var för lite mer än två år sedan han försvann från jordelivet, alldeles för snabbt och i förtid. Det har gnagt i mig att jag inte har varit där tidigare och lagt blommor på hans grav. Min kloka syster har sagt att det inte spelar någon roll på det viset, han vet att jag har tänker på honom i vilket fall.

Jag tror hon har rätt, han vet när jag tänker på honom och att det inte spelar så stor roll om jag har sagt hej till hans gravsten eller ej. Men jag inser att löftet om att besöka hans grav är lika mycket till mig själv som till honom. Det är hos mig det gnager att jag inte har varit där. Därför satt jag där i bilen med gott sällskap när vi rullade uppåt i landet och njöt av den fantastiska dagen som det svenska landskapet i all sin blomstrande prakt bjöd på.

Jag hade varit i kontakt med en familjemedlem som berättat var han vilade någonstans. Så väl framme kunde vi avgränsa vårt sökande och hittade rätt relativt snabbt. Jag hade själv funderat på hur det skulle kännas att stå där. Hela tiden hade jag tänkt på det som att åka och besöka en kär gammal vän, liksom kolla läget  och säga att jag har inte glömt dig. Jag hoppas du har det bra där du är. När jag stod där och petade bort mossa från stenen, ryckte lite ogräs och sånt så insåg jag att jag hade mer att säga än jag trodde.

Jag pratade om äventyr vi varit med om, saker som hänt och förlåt att jag var så sen med att komma hit och hälsa på. Det kom inga tårar, de har jag redan gråtit. Det kramade till lite om hjärteroten, men det var också fina minnen som strömmade över mig där vi stod. Jag pratade till honom och jag pratade med min (livs levande) vän. Jag tänkte högt och lågt över det som varit och varför det blev som de blev. Efter en stund lämnade vi kyrkogården och för att äta lunch på en plats som hade stor betydelse i hans liv.

För vem reser vi en sten? För att de som är kvar ska minnas och för att det ska finnas en plats att gå till, tänker jag. När vi strövade omkring på kyrkogården stod många stenar på trekvarts som vittnen om att det inte längre finns någon som minns. Kanske finns det inte längre någon i livet som minns, kanske finns de som är i livet så långt borta och livspusslet snurrar på alla cylindrar att tiden och tanken inte finns. Eller så kan det vara så att behovet att besöka en plats där en sten är rest över den som finns därunder i jorden inte längre finns. Vem vet?

Även om min bortgångne vän inte finns vid min sida, så är han nära. När jag stod vid hans sten blev levande. Den sista vilan för de döda, den finns för oss som fortfarande lever ett tag till så vi kan få ro.

Den sista vilan

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *