Energi

Jobba för livet?

Jag läste en krönika, ”Ledighet är bra men jobba är bättre?”, av Pelle Blohm som publicerades i dagens NA. Is tora drag är det funderingar kring om vi människor verkligen mår bra av att jobba mindre när robotarna och tekniken kan komma in och ta över. Blohm funderar bland annat kring att även om grekiska filosofer löste mycket, men ur deras tankegångar kom även nya dilemman. Sysslolösa kolonisatörer som drack bort sitt liv på verandor i tristess och hur många relationer idag som har gått sönder på grund av semestern och att vi behöver umgås med varandra. Blohm konkluderar någonstans att han tror att människor behöver arbeta för att vi inte ska bli deprimerade och passiviserade.

Blohm har många bra poänger. Det brukar han ha, en krönikör med substans och god ton i ordet när han skriver, så jag tar mig tid att läsa hans rader och reflektioner. Jag tycker det är nyttigt att jag får tänka kring hur jag förhåller mig till andras tankar och åsikter och varför.

Jag delvis med Blohm i hans resonemang, men vill nyansera och kommentera. Till att börja med vill jag tänka högt kring tanken att ”jobba”. Jag tror inte att det är ett jobb i sig som gör oss lyckliga eller till mer välmående individer. Tvärtom så finns det en beskärd del människor och vänner i kretsen som jag skulle säga inte mår bra av sitt jobb, utan snarare är det jobbet och situationen det bedrivs under som bryter ned en person. Istället föredrar jag att prata om en syssla, ett arbete eller engagemang. Något som engagerar oss skapar sammanhang och motivation. Oavsett om det är ideellt arbete, en passion eller det som är vårt levebröd.

Människans behov har ett känna sig behövd, ha en plats i livet och ett socialt sammanhang – dessa värden kan vi skapa genom vårt arbete eller genom andra engagemang. Det är när bristen på syssla, mening och stimulans försvinner som tillvaron gungar och kan få sig destruktiva utlopp. Detta kan bland annat beskrivas i Aron Antonosky begrepp ”KaSaM” – känsla av sammanhang. Sen finns det naturligtvis en praktiskt bit i det hela, ett arbete ger oss inkomst som förhoppningsvis täcker våra grundläggande behov så vi har någonstans att bo, kläder på kroppen och mat på bordet. Har vi det säkrat kan vi börja ägna oss åt de sköna konsterna, utbilda oss och hitta våra sociala sammanhang. Abraham Maslows behovstrappa illustrerar vilka behov som vi behöver säkra och i vilken ordning för att ta börja sikta på nästa steg.

Klarar vår relation inte en familjesemester? Då tror jag inte det handlar om att vi inte kan vara lediga tillsammans. Istället undrar jag hur vår relation i grund och botten mår om vi inte längre står ut i varandras sällskap. Med mer tid till övers så finns det mycket riktigt mer tid till eftertanke och kanske också fundera fram situationer och intriger som inte finns. Ser jag till mig själv så vet jag att tiden i hängmattan är också tiden till tanke då jag kan kalibrera min inre kompass. Gör jag det jag vill göra? Befinner jag mig där jag vill vara? Är jag i en relation med en människa som gör mig gott?

Kan det istället vara så att vi ägnar så stor del av att arbeta och livspussla att vi inte hinner tänka dessa tankar i vardagen och därför landar de som en stor klump i vårt knä när vi saktar in och andas ut? När vi skulle ta det lugnt och ha den perfekta semestern, äntligen få tid att hitta tillbaka till varandra och lösa allt det är som vi har skjutit på under hela året och så hamnar vi i existentiella grubblerier. Efter semesterns slut är det i regel goda förutsättningar för att byta eller hitta jobb, det är större rotation på arbetsmarknaden. En förklaring är att människor har haft tid till att tänka efter helt enkelt.

Avslutningsvis så tror jag helt enkelt inte att det är jobbet som är vår frälsning. Hur vi hanterar vår omgivning, vår situation och hur vi vårdar vår relationer beror på hur välmående individer vi är och om vi är autentiska, sanna, i hur vi lever vårt liv. Jobbet är något vi gör och inte något, eller det enda, vi är. Denna skiljelinje glömmer vi ofta och därför kan det bli tomt när vi inte längre får göra det vi tror är grunden till vår identitet.

Middagsrobot

Jag tror Blohm varken har fel eller rätt i sina tankegångar. Jag kände behovet av att glänta på locket och ge tankarna mer nyanser och bottnar. Är detta en dag då du i vanlig ordning känner söndagsångest inför måndagen? Då är mitt förslag i all välmening att ta dig en funderare under ledigheten om varför det skaver i själen och du befinner dig i livet där du vill vara. Med det sagt så emotser jag nästa krönika av Pelle Blohm och den dagen vi inför 30-timmar arbetsvecka för jag tror det kommer göra oss till mer välmående människor.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *