Inspiration

En blick och nick

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) fick en artikel i Aftonbladet om att botar på nätet påverkar oss. En bot är ett automatisk konto som gör vad någon programmerar den att göra. Artikeln berättar om att en digital armé av botar på nätet har vuxit och gör saker som attackera islam, liberala partier, etablerad media, och så tycker de om SD. De finns bland annat på Twitter och Facebook. Vem som gör det här vet inte FOI.

Jag kunde inte låta bli att fråga om det här är början på Skynet? Har du inte sett Terminator-filmerna så är Skynet ett påhittat nätverk, ett automatiseringsystem för USA:s militär. Sen blev Skynet självmedvetet och försöker utplåna jordens människor i en kärnvapenattack. Eventuellt behöver vårt kommande ”Skynet” inte rigga en kärnvapenattack, människor tycks vara rätt bra på att utrota sig själva i vilket fall.

Förutom en kärnvapenattack, vad är risken med botar far runt på nätet med en arena som någon programmerat dem med? Ja, det är att de bygger en världsbild som kommer kännas som en sanning ju mer vi ser andra bekräfta den. Det är bland annat hur en så kallad filterbubbla byggs. Med algoritmer som flödar genom sociala media så kommer vi sannolikt att se ännu mer av det vi redan anser oss veta och kommer inte få inte andra alternativa världsbilder.

Det är lätt att befinna sig i den digitala världen och glömma bort hur världen omkring oss är när vi lyfter blicken från algoritmer och flöden. Jag gav 3 förslag i alla välmening på vad vi kan göra för att nyansera vår världsbild, förutom att inte befinna oss på sociala media:

  1. Var nyfiken!
  2. Småprata med människor du inte känner.
  3. Var skeptiskt när du befinner dig i (a)sociala media, Skynet vill ha din uppmärksamhet.

Att titta på människor och ge dem en blick och en nick, eller kanske ett hej, gör många förvånade. Vi är inte så vana vid att spontant börja prata med varandra idag. Inte jag heller alla gånger, men denna vecka har jag haft två såna spontana samtal. De började med en blick, en nick och en kort kommentar. Det första samtalet var på tåget hem, jag frågade om platsen var ledig i ett fyrsäte. Tjejen som satt där bekräftade att det var den. Sen pratade vi inte mycket med varandra. Hon pratade i telefonen och jag blundade, mör efter en lång och rolig dag.

Sedan kom frågan i Köping om jag kunde hålla koll på hennes grejer medan hon var på toa, klart jag kunde det. Väl tillbaka frågade hon nyfiket om jag var förskolelärare. Nej, det var jag inte. Tydligen var jag lik den nya förskoleläraren som hennes dotter skulle få och som hon bara sett ett foto på. Vi småpratade vidare tills det var dags att gå av i Örebro. Jag önskade henne en fin kväll och lycka till med den nya förskoleläraren.

Idag passerade jag en kille på trottoaren som var på väg till kvartersgymmet. Jag noterade att han hade så kallade Five fingers (skor med tår) på fötterna. Jag är själv ägare till flertalet såna par skor. Jag funderade på om jag skulle säga något eller bara passera. Men det var röda och fina Five fingers  och varför inte öva på att ge människor jag inte känner ett vänligt ord. ”Snygga skor!” sa jag i steget och hade inte mer förväntningar på svar. ”Tack, har du också såna?” frågade killen nyfiket. Sen blev vi stående och pratade Five fingers, kost, träning och när hans gymkompis kom så gled ämnet in på body building.

Efter 10 minuter så rundade vi av samtalet. Jag gick vidare och de gick in för att börja träna. Alla blickar, nickar och vänliga ord som sägs blir inte konversationer, men ofta ett leende och ett tack. Sen finns det de personer som är så ovana att bli tilltalade att de ser förskräckta ut, oavsett vad vi säger. Jag funderar på om de är svältfödda på mänsklig kontakt. En blick, en nick och ett vänligt ord, vem vet vad resultatet blir nästa gång? 

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *