Utveckling

Tid och otid

När jag var runt 20 år, då visste jag allt. Det fanns inte så mycket mer livet kunde lära mig, för jag hade ju koll. Det som är intressant är att ju mindre vi vet, desto mer vet vi. Eftersom vi inte vet hur mycket det finns att veta, så kan det lätt bli så att det vi anser oss veta utgör världskarta. Men ungefär som i början av ett tv-spel när du ska utforska en värld, så ser du bara en liten bit av kartan. Resten är dolt i moln, eller kanske behöver du hitta ny kartbitar för att se hur stor världen faktiskt kan bli.

Att leva och utforska världen är ett sätt att hitta kartbitar eller skingra molnen. Vi träffar människor, vi är med om händelser som gör ont, som är läskiga, som är helt fantastiska och som vi aldrig kunde tänka oss att vi skulle få uppleva. Vi kanske lär oss att leende här är välkommet och nyfiket eller ett leende där kan vara ett sätt att maska osäkerhet. En hälsning är ett handslag där och en kindpuss här. En människa som vi igår trodde vi skulle tillbringa resten av vårt liv med är idag någon vi aldrig vill se igen. En händelse som var otänkbar för tre år sen är kanske inte så tokig idag, när det kommer till kritan.

Idag är jag 36 och funderar på vad jag egentligen vet. Kanske vet jag inte så mycket mer säkerhet, kanske ser jag idag orsaker och verkan, sammanhang som föder handling och livet som ett flöde. Jag har upptäckt att saker kan både vara si och så. Jag kan förstå varför någon gör på detta vis, men jag behöver inte gilla det. Jag kan vara 6 år igen och snubbla i rulltrappan med blödande skrapsår som resultat, jag kan känna mig som 100 år när jag följer världens utveckling och suckar över att vi inte har blivit klokare. Vilket inte borde överraska mig egentligen, eftersom historien upprepar sig.

När jag tänker på tid så undrar jag om den verkligen är så linjär som vi får för oss. Minut för minut är uppradade efter varandra och blir till timmar. Timmar blir till dagar som blir veckor som blir år. Är det verkligen så? Eller är tiden något som vi har uppfunnit för att kunna synkronisera med varandra? Bryr sig tiden om att det finns sommartid och vintertid, om utemöblerna ska fram eller bak? Eller kanske är det bara vi människor som bryr oss om vår uppfunna tid. Kanske finns det två sätt vi kan resonera på. Det enda som finns är nu, detta ögonblick är allt som finns hela tiden. Eller så finns all tid hela tiden, eftersom vi kan minnas det som har varit och föreställa oss det som kan bli. Vi kan leva både i det förgångna och i framtiden, medan vi är som minst förankrade i nuet eftersom vi hänge upp oss på hur saker var eller hur vi vill att de borde vara.

Eller vill är vi försiktiga med att leva i nuet eftersom tiden verkar gå så snabbt när vi gör det? Lever vi hellre i andra tider än nu med hopp om att sakta ner den, eller för att i framtiden har vi ändrat det som vi inte är nöjda med nu? Eller kanske i det förgångna för vi inte är nöjda nu och minns det som var som något bättre? Fast det enda som finns är nu, detta eviga ögonblick som är lika långt som hela vårt liv. 

Oavsett vilken tid vi lever i eller om vi lever i stunden, så ser jag fram emot den dagen vi slutar flytta utemöbler och bestämmer oss för att ha dem på samma ställe hela tiden. Låt varje ögonblick, eller hela evigheten, vara i normaltid.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *