Utveckling

Andra klassens medborgare

Jag plaskade genom vattenpölar djupa som Vättern och funderade på vad en andra klassens medborgare är. En person som finns i samhället, men som inte riktigt är med i det på samma villkor som alla andra. Människor som existerar i något slags parallellsamhälle, där saker finns men på ett annorlunda sätt. Eller kanske inte räknas lika mycket som om någon annan skulle göra samma sak. Några står utanför och tittar på när livet rullar för alla andra som är på väg någonstans.

Jag tänker på personer som går i särskola vars betygsskalor inte tycks räknas på samma sätt som om du går i en vanlig klass. Är det för syns skull som utbildningen sker då? Eller hur kan resultaten av skolgången annars användas? Jag noterar gestalten i sovsäck i gångtunneln vid centralen. Gestalten som länge var en gåta tills jag läste i tidningen om ensamkommande som inte har någonstans att bo och förstod att en av dem som inte ville ställa upp med namn var han som ligger med sovsäcken uppdragen över huvudet. En mänsklig kokong som ligger där medan världen passerar förbi och tågen går.

Är han ens en medborgare som ligger där i sin mänskliga kokong? Eller är han bara något som någon borde göra något åt, för det är ju förskräckligt att det ska behöva vara på detta vis. Kanske är det vår tanke när vi hastar vidare till tåget med en kaffe i ena handen och telefonen i den andra. Är de elever som går i särskolan personer som räknas som vi andra, en människa och resurs i samhället med en röst som räknas bland alla andra.

Jag har inget svar på frågorna och plaskar vidare i vattenpölarna. Strumporna är våta och skorna har gett upp att hålla vattnet på stången. Jag sparkar av mig skorna och hänger upp strumporna på tork när jag kommer hem. Jag har ett hem att göra det i. Mina tankar vandrar till den mänskliga kokongen. Vad tänker han när han ligger där? Vad drömmer han när han sover? Hur fördriver han sina helger?

Jag funderar på olika utbildningar jag läst och jobb som jag haft. Val och vägar som inte varit utstakade i förväg, men vars väg har uppenbarat sig. Lusten att slinka än hit och än dit, en självklar möjlighet. Men som inte finns för alla. En väg som leder till en stor skylt som säger att det är en återvändsgränd. Eller att här tar allmän väg slut. Endast personer med tillstånd får passera vidare.

Varför finns de? Personer som lever i parallella världar, de existerar bredvid oss. Varför låter vi dem vara människor som existerar bredvid oss, inte tillsammans med oss? Jag har inte förstått det. Hur många mer finns det som inte valt att ta ett kliv in i detta parallella universum, utan bara funnit sig existera bredvid vardagens trummande fötter som hela tiden är på väg någonstans? Strumporna torkar och skorna likaså. Vinden blåser och vattenpölarna fyller på grundvattennivåerna. Imorgon är det måndag och de flesta är ånyo på väg.

En andra klassens medborgare?

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *