Utveckling

Skillnad på dagen

”What a difference a day makes” sjöng Dinah Washington. Har det hänt dig att när du ser tillbaka på vad som hänt under en dag så var det väldigt mycket som hände. Saker som du kanske hade kunnat förställa dig när du vaknade på morgongen, och saker som inte förekommit i din vildaste fantasi. Denna låt har följt mig under veckan. Jag tror det började redan innan jag hörde sången förekomma i Mosaikteaterns föreställning IMAGO.

Veckan bjöd på många spännande möten och samtal när föreningen Kultur och Kvalitet hade sin årliga konferens i Örebro. Ett arrangemang som jag ansvarade för. Nya tankar dök upp som blir grunden till kommande möten. Funderingar på hur kultur som görs av kulturarbetare med funktionsvarianter kan bli en del av etablerade kulturforum, allt kan inte vara parallellaktiviteter. Under artikel 30 i FN:s funktionsrättskonvention tänker vi vidare. Den tar bland annat upp rätten till möjlighet att utöva kultur, inte bara i eget intresse utan för samhällets berikande. Den kultur som görs har ett värde som samhället ska kunna ta del av. Jag är lite svävande på målet med vad det här direkt innebär, det är för att saker fortfarande är i sin linda.

På den privata fronten blev ett planerat besök på en session med bluesjam. Kvällen bjöd bland annat på en överraskande bra stämning med drag i låtvalet, munspels-battle och en gitarrist med härlig feeling och dansande fingrar. På vägen hem stannade jag och mitt sällskap till för att ta en kopp värme på ett fik. Våren har kommit, men nog fortsätter den tveka på termometern. Vi gick in för att kolla läget och om det fanns någon sittplats.

Mitt sällskap blev haffat på vägen av en äldre dam som var i tårar där hon stod och pratade med personalen. Jag stannade upp och försökte förstå vad det var som hände. Det var det nog ingen som riktigt visste, allra minst damen själv. Personalen bjöd på en kaffe och jag och mitt sällskap satte oss tillsammans med damen. Det stod klart att hon var förvirrad och vilsen, men framför allt ledsen och ensam. Vi pratade med henne så hon lugnade sig. Försökte få reda på vad hon hette och vad hon bodde. Historierna och känslorna vallade fram och tillbaka hos henne.

Personalen ringde polisen som kom efter en knapp timme. Den ene polisen kände igen henne, så det var inte första gången. Efter lite mer samtal följde damen med poliserna för att bli hemkörd. På vägen ut fick hon en välsignelse av en ung kille som var troende och också där för en fika. Han hade hållit ett öga på oss, beredd att rycka in. Efteråt tackade han för att det fanns medmänniskor som tog sig tid. Att se tecken på medmänsklighet är ett tecken på att det fortfarande finns något friskt i samhället, tänker jag. När jag nyligen åkte lokalbuss i Malmö noterade jag vid två tillfällen hur människor reste sig och erbjöd sin sittplats till bättre behövande. Det kändes hoppfullt på något sätt.

Men åter till fiket. Det var lagom dags för dem att stänga när det jag och mitt sällskap blev själva. Vi tackade för oss med full förståelse för att personalen också ville gå hem. Personalen tackade oss för hjälpen och undrade om det var något de kunde erbjuda som tack. Vi var nöjda som det var och önskade trevlig helg. Jag och mitt sällskap krokade arm på vägen hem för att vara säkra på att vi skulle hitta och slippa eskort. Upplevelsen vi delade hade både inslag av humor och tragik, den påminde om det sköra i livet. Vi noterade också att jag och mitt sällskap kom att se sidor av varandra som vi inte hade sett förut, händelsen hade frambringat många perspektiv. I armkrok gick vi hem i den tvekande våren med vi filosoferade över livet.

En kopp te

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *