Inspiration

Medmänniska

Livet händer, hela tiden.

”Så du är en vänlig medmänniska”, sa han och jag nickade. I veckan som gick fann jag mig för första gången på psykakuten med en person som jag hade träffat på för cirka 8 timmar sedan. Jag hade svarat på frågan vad jag hade för relation till han som jag hade följt med dit. De behövde inte fler uppgifter från mig. Jag påminde honom om att tänka på för vem han gjorde det här och att kanske är det nu det vänder. Så gav jag honom en vänlig klapp på axeln och gick. 

Kläderna klistrade på kroppen. Promenaden var inte lång med luften var så kvav och fuktig att det bara var att ge upp det där med att vara fräsch. Hemma skalade jag av mig kläderna och tog en dusch. Jag funderade på vad som egentligen hade hänt den här dagen. En dag då livet hände. 

Jag hade hjälpt honom att ladda mobilen och bjudit in honom på en kopp kaffe. En historia rullades upp och han hade mycket att berätta. Orden tog inte riktigt slut och han var själv förvånad över allt han berättade. Han var förvånad över att jag bjudit in honom, men tacksam och glad över det. Han hade lämnat ett annat liv bakom sig och hade kvar ett utseende som berättade om att det hade varit hårt mot honom och säkerligen människor som mött honom.

I hans tidigare liv hade jag nog inte bjudit in honom på kaffe. Men det enda jag såg var vem han var där och då. Det sa jag till honom när han undrade hur jag uppfattade honom. Vi fortsatte att prata och jag lyssnade. Sedan var det tid att dra till kontoret och arbeta och jag vinkade av honom. Han intog platsen där jag mött honom. När jag kom tillbaka från kontoret var han kvar. Var allt ok? Jodå, det kanske skulle lösa sig. Ok, men du behöver inte vara blyg om du behöver ladda telefonen igen, sa jag. 

En stund senare satt han i min soffa med telefonen på laddning. Vi resonerade kring hur han skulle lösa sin situation. Jag började leta telefonnummer och ringa runt. Det slutade med att jag uppmanade honom att ringa socialjouren och socialjouren uppmanade honom att ringa psykakuten. Det satt långt inne hos honom av många anledningar som jag kan förstå. Men han ringde och pratade med personen i andra änden som sa att han kunde komma in. 

”Bra, ta på dig så går vi dit.” Jag bestämde mig för att följa med honom dit. Min känsla var att han skulle tappa modet eller inte hitta dit, eller kanske både och. Jag var på ett ställe där jag blivit engagerad och ville honom väl. Förhoppningen var att det här kunde bli en vändpunkt. Vi gick dit i den kvava sommarkvällen och hittade så småningom rätt. En stund senare gick jag därifrån själv med hopp om att det bara kunde bli bättre för honom nu. ”Medmänniska” hade den manliga sköterskan sagt om mig när jag försökte förklara relationen mellan oss. Ja, det var väl det jag var. En människa som såg en annan människa och engagerade sig. Livet händer i sanning hela tiden.   

Livet händer, hela tiden.
Livet händer, hela tiden.

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *